Dikter

vindenI vinden

i vinden föds en vandrare
en ensam landsvägsman
med flyktiga bekanta
som kom och som försvann

och om han var på flykt
eller sökte sinnesro
kan ingen annan veta
blott undra eller tro

men vinden bet i pannan
med hård och isig tand
ett kallt och vresigt bett
ifrån ett bistert vinterland

nog vet jag att jag lever
för dig du gamla vind
som drar i mina kläder
och gör mig nästan blind

nog vet jag att jag tillhör
fast ingen vän jag har
när månen kastar skuggor
mellan moln som hastigt drar

vi färdas som kumpaner
längs vägarna ibland
vi råkas när det blåser
i bistra vindars land

© Anders Pettersson

 

Kommentarer   

 
#2 Inger IMSE Segerstedt 2010-04-20 11:44
En tilltalande dikt, till en som gillar att vandra i skog och mark, fast på hemmaplan!
Trots vind....
Citera
 
 
#1 Anette Rosenberg 2010-04-19 22:10
Anders, härlig rytm och känsla i din text.
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information