Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 05 maj 2009 08:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 809

I veterinärens väntrum

Normalt brukar det inte vara många i veterinär Forsbergs väntrum en vanlig måndag, men i dag var väntrummet nästan fullsatt. Någon var där för att få en vaccination gjord på sina valpar innan de skulle säljas. Någon annan hade kommit dit för att få sin katt kastrerad och ytterligare någon var ditkommen för att låta sin trogna vän somna in för alltid.

Det var en brokig skara besökare, som satt där med ett par stolar emellan sig för att öka avståndet till nästa djurägare och dennes skyddsling. Alla gjorde de vad det kunde för att försöka hålla sina älsklingar lugna och vid gott mod. Det var alltså blandade känslor där i veterinärens väntrum den här eftermiddagen. Var och en hade sina älsklingar bredvid sig och tankarna kretsande givetvis omkring dem och deras tillstånd.

Kristin satt bredvid sin transportbur – längst in i ett hörn – med sin älskade katt, Mistry, som i buren på en varm pläd. Till syns oberörd av alla andra ljud och lukter. Kristin hade tagit hand om honom för tre år sedan. Hon hade hittat honom utmärglad, smutsig och tovig i pälsen vid en motionsslinga alldeles utanför ett tätbebyggt område. Det hade inte varit mycket med honom då.

Kristin hade vänt sig till djurens vänner för att få råd om vad hon borde göra med ett så illa tilltygat djur. Hon hade fått hjälp den gången. De tog genast hand om katten och förde den till en veterinär.

Efter en operation i ett skadat ben kom de tillbaka till Kerstin med katten. Hon hade lovat att vårda Mistry hemma hos sig. Då skulle han inte behöva stanna kvar på djursjukhuset. Sådana vistelser kunde bli mycket dyra, det visste hon.

Fjorton dagar gick och det verkade som om allt var läkt och bra. Mistry hade snällt käkat upp hela penicillinkuren och nu var det meningen att det skulle sökas efter ett nytt hem åt honom.

Kristin kände då att hon fäst sig vid Mistry och ville behålla honom. Hon ville se honom bli katt igen och få hull på den magra kroppen och pälsen utvuxen igen. Han var nog från början en långhårig grann skönhet. Han skulle bli fin bara hans kropp fick en chans att reparera sig. Hon älskade den här tåliga uthålliga katten med sina stora gröna ögon.

Hon beslöt att det inte skulle sökas något nytt hem åt honom. Nej, hon skulle låta veterinären sätta in ett chips i nackskinnet. Hon skulle skrivas som Mistrys ägare för resten av hans liv. Både djurens vänner, katten själv och Kristin kände sig nöjda med beslutet.

Så kom då den här dagen, tre år senare, då Kristin kom in på en efterlängtad utbildning. Hon skulle bli tvungen att flytta till en annan stad och vart skulle Mistry då ta vägen? Han kunde inte flytta med henne.

Kattpensionat var uteslutet, det skulle bli för dyrt. Nytt hem var det tvungen att bli. Hon annonserade på Internet utan resultat. Satte in en annons i dagstidningen men inte heller den blev det svar på. Hon frågade alla sina bekanta, men inget gav resultat. Ingen ville ha en vuxen katt, som dessutom var några år. Inte skulle hon väl behöva ta ett så drastiskt steg som avlivning …?

Dagarna gick och dagen för hennes flyttning kom allt närmare. Hon skulle hyra ut sin egen lägenhet i andra hand, men katten den kunde hon inte hyra ut. Vad skulle hon göra?

Hon ringde till Djurens Vänner. De skulle säkert ta hand om honom, när de fick veta hur det hängde ihop. Men nej … inte ens det gick.

Det var höst och familjer som varit mindre nogräknade och som hade haft sommarkatt, hade väl gjort med sina kattungar, precis som någon gjorde den gången med Mistry; lämnat katten kvar utan förbarmande.

Djurvärnet, trodde att det måste vara en av anledningarna till att det var så många upphittade hemlösa katter just nu framemot höstkanten. De var överhopade av hemlösa kattstackare. De kunde inte ta hand om Mistry. Han fick nog gå till de sälla jaktmarkerna.

Men så kom det ett svar, långt efteråt, på Kristins tidningsannons. Ett efterlängtat svar via telefonen. Kristin blev jätteglad och tog katten med sig och åkte iväg till den här personen för att visa Mistry sitt nya hem. Det visade sig att Mistry skulle bli stallkatt och få vistas mer ute än inne. Det var ingen som skulle "ta hand om honom". Han fick en plats i världen, där han fick finnas … DET VAR ALLT!

Kristin tog buren med Mistry och vände tvärt om. Aldrig, tänkte hon upprört. Skulle det inte finnas en enda människa som kunde öppna sitt hem och sitt hjärta för denne katt? Kristin grät sig till söms den natten med lille ovetande Mistry på sin arm.

Nu var goda råd dyra. Det var bara några dagar kvar innan hon var tvungen att resa från hemstaden. Hon fick ta det tunga beslutet att beställa tid hos veterinären.

På grund av detta satt nu Kerstin och Mistry i det här överfulla väntrummet och väntade på kattens resa in i det okända. Två hundägare började utväxla några ord med varandra.

– Nå, vi sitter ju inte i sjön, sa den ena hundägaren. Han var där med en busig drever, som nästan käkat upp sitt gipsbandage och nu behövde ett nytt.

En yngre man med en fyra årig son var där med sin hundvalp som käkat upp sonens polisbil. Sonen trodde att veterinären skulle trolla fram hans polisbil igen.

Grabben gick fram till Kristin och frågade: