Noveller

Hur man befrias från en gestaltningsmormors inflytande

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 01 april 2008 10:53

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 2000

Hur man befrias från en gestaltningsmormors inflytande

Gestaltningsmormor låter sig skenbart inte fångas med hjälp av något så primitivt som en penna annat än att man har själsresurser som en djinn. Sägs det. Hon kommer bara för en i sitt eget landskap synbarligen nästan onåbar för några djupare studier; ibland i det snabba ljusskenet från små blixtar och väldigt nära med avsevärt avgrundsmuller; någon gång gåtfull men alltid på distans som om hon naturligt flöt in i geografin. Hon är en verklighet att manglas ned i eller förtingligas i, till dess man antingen blir genomskinlig eller antar samma smutsgråa färg som verkligheten för övrigt antar.

Inte ens hennes hus är lätt att urskilja. Det är som om det hukade i storskogen och ibland tycktes vara en del av marken. Av fönsterrutorna får man heller inte ut mycket. De föreföll vara tillverkade så att man inte kunde se igenom dem. Man kan naturligtvis påstå, att man kom dit av en tillfällighet, men då är man inte ens trovärdig. Man inbjuds på något outgrundligt sätt dit som om hon hade förmågan att dra en dit till och med mot ens egen vilja. Vid detta tillfälle har jag en ”vägvisare”, som jag bara hade en förmedveten uppfattning om. Men ljudet av hans röst glömmer jag aldrig. Dessutom kom jag att träffa honom långt senare som Anders. Men vid denna tidpunkt tycktes han ha kommit upp ur jorden bara för att varna mig för henne. Jag var åtta år vid tillfället i fråga.

– Där inne finns hon, viskade han och hans ansikte kom mig så nära, att jag knappt kunde uppfatta annat än de vidöppna ögonen, som darrade av ett mellanting av blint raseri och våldsamt undertryckt skräck.

– Och helst av allt skulle jag vilja göra mig av med henne, sade han och tycktes samtidigt knyta nävarna av den sortens ilska, som inte längre är en del av den tarvliga verkligheten utan med rätta intentioner kan kasta läsaren ur sitt vanetänkande, att här är någonting alldeles nytt. Kanske var det hans sätt att forma rösten från en gråtmild självrannsakan till ett illustert väsande. Äldre människor, som kände honom på den tiden konstaterar bara buttert, att man i detta ögonblick såg rakt igenom personen. Han hade försökt bygga upp en värld, men som hur han än försökte att ge den en sorts betydelse utöver sig själv stod den bara och balanserade på gränsen till ett våldsamt sammanbrott

– Hon är en elak fan, sa han som om han inte kunde hitta något mer frapperande avslöjande adjektiv om henne, men det är bara genom henne, som jag kan skriva något alls. Du tror förståss, att jag ljuger. Men du skall veta att jag aldrig är så sann som nu. Jag vet att du vill bli författare. Slå det ur hågen (och så svor han så det osade). Då måste du ha en sådan varelse som hon och jag skulle inte önska min värste fiende ett sådant öde.

Att jag har drömt alltsammans motsäger sig självt. Något så konkret och osannolikt drömmer man helt enkelt inte om.

När jag låter efterbörden så här långt i efterhand luftas är det nästan som en intervju med en närstående. Man väljer varken tid eller plats. Men den, som tydligen har läst min snabba skiss tycks på något vis vara initierad. Han har tagit sig tid att undersöka texten på ett visst sätt för att uppleva om det finns rämnor i den för att ha någonting att diskutera. När jag insisterar på att vi skall undersöka texten här och nu, suckar han och lägger ned texten på golvet och samtidigt förvandlas han på nytt.

– Jag håller med dig på ett sätt, sade en mycket gammal röst, som påminner om min egen. Men du behöver en bättre förlaga om du skall kunna göra denna historia med dess vidunderliga undertext mer trovärdig.

Samtidigt presenterar han ”som av en händelse” en av mina gamla favoritförfattare och hans skenbart ostrukturerade visualiseringsteknik. Men den gamla rösten vet, att jag vägrar att ta emot den typen av hjälp och därmed mer eller mindre medvetet bli epigon. Tydligen sitter jag i en skogsbacke tillsammans med ett utav mina mer vindnötta jag, som den närstående förvandlats till i brist på annat. Vi sysselsätter oss som vanligt med subversiva läsningar av vad jag just har skrivit.

– Men du måste frigöra den ena minnesbilden från den andra på ett mera skall vi säga brutalt sätt (och han ser ut i skogsbacken och mumlar en latinsk version o må orden förlåtas mig i samma ögonblick), om du skall få läsaren att tro, att hon existerar på ett annorlunda sätt för dig nu än vad hon gjorde tidigare…

Många skulle ha suckat uppgivet inför denna skenbart omöjliga uppgift men jag är alldeles för van.

Jag har valt ut en särskild stjärna ute i dunklet för denna textdel eftersom den inte omedelbart låter sig gestaltas.

Han – för stjärnan har alldeles för många mänskliga drag för att bli en den– vet att jag brukar förse mig med ett kombinerat skiss och textblock, där vi båda känner av textens strömningar och energier och anpassar scenariot efter dem. Men då blocket drar mig allt mer bort från verkligheten känner jag av stjärnans snabba uppväckande örfil och snart ger hans ljus mig den strömningsplatta, där scenariot blir så där lite lagom personligt för att trots allt väcka intresse hos någon annan. Vi väntar bara på att gestaltningsmormor skall bryta igenom skentexternas motstånd och bli visuell. Dessa texter är nämligen i farten varje gång det blir stillestånd.