Noveller

Hunger

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 17 mars 2011 12:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 328

Det börjar vid strandkanten. På en promenadväg. Jag har röda byxor på mig. Röda byxor, en brun manchesterkavaj. Hon har glasögonen som hon köpte när vi sågs första gången. Bärnstensfärgade plastbågar. Jag tänker att hon har ett kinesiskt drag över ögonen. Eller kanske liknar hon John Lennon.

”Ja, du får känna efter själv hur du vill göra”, säger hon.

Jag nickar.

Det är tyst en stund.

Jag: ”Vad ska jag känna?”

”Hur ska jag veta det?”

”Jag vet inte.”

Gruset knastrar under fötterna. Jag får en plötslig lust att springa. När jag var liten gick jag med mamma längs en strandpromenad en gång. Det var sommar. Nu är vädret konstigt. Det sover. Det väntar och väntar.

Vi möter en kvinna med hund. Jag blir presenterad som ung och lovande. Hon som en barndomsvän. Som var med under året i Berlin. Som kontakten tappades med. Som sedan en dag plötsligt flyttat in som granne.

”Jag ägde honom förut”, säger barndomsvännen. ”Men det gick inte ihop med resten av livet. Nu bor han hos en familj i Jakobsberg. Men jag har honom hos mig ibland på helgerna. Han är ju som en bebis. Som ett litet barn. Man kan aldrig lämna honom. Jag drömde hela tiden under utbildningen om att ha hund. Jag älskade bilden av mig själv som hundägare, men sen när jag skaffade honom insåg jag att det bara var bilden jag tyckte om, inte själva hunden. Jag skulle aldrig klara av ansvaret. Jag tröttnade på det. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar binda upp sig för så lång tid, man får ju ingen frihet.”

När vi går vidare lägger hon armen under min arm, så vi går arm i arm. Min kropp lutar svagt mot hennes. Hon är två centimeter längre än jag.

Hon: ”Tycker du inte att det lät lite respektlöst?”

Jag: ”Jag vet inte.”

”Ogenomtänk.t”

”Kanske.”

”Jag menar på omständigheterna.”

Hon har lika långt hår som jag. Hon har det uppsatt i en knut i nacken. Som jag. Runt pannan har jag små särskilt tunna hårstrån, i det fuktiga vädret krullar de sig. Hon frågar om hon ska bära min väska. ”Vad har du i den?”

Jag: ”Inget särskilt.”

Hon: ”Nähä.”