Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 29 maj 2009 08:00

Skriven av Harriet Gullin

Träffar: 1009

Hopp

Hon sitter med slokande huvud, händerna tunga i knäet. En präglande rynka mellan ögonbrynen speglar hennes inre. Klänningen är tunn och oskyddande och vittnar om händelser. Erfarenheter ingen ber om. Blekheten lyser från huden som blottas genom revorna i tyget.

Flickan har suttit där många gånger förut, ensam och länge plågad av tystnadens oljud. Ropet på hjälp hörs inte, för hennes stämma är spröd och ohörd som så många gånger förr. Om bara någon ville hålla hennes hand en liten stund, visa lite medkänsla och förståelse, trots att det alltid är för sent. Känslan av att någon för en enda gång, skulle höra vad hon hade att säga, får henne räddhågset krumma ihop. Många gånger har de lyssnat, men det är inte detsamma som att höra.

Hennes inre är för längesedan utbränt, halsen torr som en sotig rökkanal. Det går inte längre att skrika. Hon har gått strandpromenadens vingliga väg och stannat vid stupet. En liten flisig träbänk står invid stigen. Där kan man sitta och beundra utsikten, eller som hon brukar göra, sitta och tänka på döden. Hon vet att det sluttar rätt ner.

Hennes mamma är död och är någonstans i himlen, men de brukar prata ändå i en slags låtsaskonversation. Ibland har hon tyckt att hon verkligen sett henne, fast det är omöjligt. Konversationerna med mamma är den enda tröst hon har. De har verkligen vänt ut och in på det, försökt få det att stämma och låta logiskt försvarbart.

Har alltid undrat vad hon gör för fel, trots att hon gör som alla vill. Hon har rymt från institutionerna så många gånger. Fast de har bara trott att hon gått ut, och inte reagerat förrän de blev tvungna. Hon har förvirrat alltid återvänt, vart skulle hon annars gå?

Det känns som om hon inte längre finns. Är osynligt, osynlig. Hon har prövat förut att stå på randen till avgrunden men aldrig vågat ta steget. Det är så tryckande tyst. Hon går fram till kanten. Den här gången måste det hända. Hennes hjärta i den tunna kroppen håller på att slå hål i bröstet.

”Mamma”, kvider hon inombords. ”Varför är du inte här?” Kniper sig fram sakta med tårna och kan nu se ner. Benen är stumma och värker av musklernas motstånd. Klippväggen faller grå i tonen och kallt nedåt. Kroppen darrar och magsäcken vrider sig som i kramp. Hon mår illa och får gallsmak i munnen. Hon tycker sig se mammas ansikte långt därnere sakta stiga uppåt i ett starkt ljussken.

Tystnaden bryts och hon hör glada skratt och rop, och ser en skolklass sakta ta sig fram mot henne på stigen längre bort. Deras fröken är väldigt lik hennes mamma, ett litet hopp tänds och det räddar flickans liv. Hon vågar inte hoppa den här gången heller.… Hon är tretton år, blir kanske fjorton om vi hör hennes skrik innan det brunnit ut.

Hon sitter med slokande hals
med händerna tunga i knät
sitter där ensam och länge.


den plågade tystnadens ton
en ängel från himmelen hör
börjar spela en entonig sång.


hon spelar med tappade toner
om troende hopp och visioner
sin själs sista resonans.


när förväntan i tusentals nätter
lyser upp de mörkaste vägar
hon i motvinden funnit sin flicka.


© Harriet Gullin