Kortprosa

Helt oförklarligt

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 29 maj 2007 10:45

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 2035

Helt oförklarligt

Visserligen har man hört mycket om Peter men att presentera honom som chefskomprimerare för vårt nätverk är förmodligen lika trovärdigt som jag inbillade mig vara ledare för detta sällskap. Allt är däremot gratis och alla välmatade broschyrer delas ut diskret samtidigt som man i en sorts hall, som påminner mig om en nedlagd verkstad, får ta del av hans idéer genom en mängd intima bås, där en stor monitor blir det självklara möblemanget. Visst skulle jag kunna ta er med vår en Odysse bland våra många äventyr för visst finns det mycket att berätta, om man inte är alltför sparsmakad. Jag kan ju inte påstå annat än att jag känner igen vissa situationer, även om de är måttligt kamouflerade såsom varande en samling vandringssägner utan adress med en helt annan dramatik än den jag kan känna igen. Men jag känner varken för att lämna ut mig eller dem. Vi brukade träffas på en järnvägsbar tidigt på morgonen. Några försvann, andra kom till men det var en samlingspunkt, innan var och en gav sig ut till dagens id. Sedan kommer vi till alla motsättningar, som är olidligt sorgfälligt registrerade men som naturligt uppstår då man råkar bo så tätt intill varandra. Men jag vet hur jag skall förhålla mig till stor konst, även om jag är engagerad på ett för mig synnerligen beklämmande sätt.

Slutligen måste man medge, hur väl Peter har lyckats dramatisera oss såsom synnerligen komplexa människor, som vi förlov sagt inte var. Men det gäller att försöka se på bilderna hämtade från vilken dramatiker som helst och känna in atmosfären, ytor och mönster och underströmmar, tömma sitt ansikte och åstadkomma ett tomt ansikte, go snake-yed och pressa samman informationen i små doser, återgå till bilderna efter ett tag och så vidare. Men ibland ställer man sig frågande inför fotografens val av lokal. George har t.ex. lagts in i ett folktomt anonymt panorama samtidigt som hans kropp får en sorts vindelkontur av typ spiraltrappa genom att hans kropp filtreras genom en skärm med en sorts för mig okända kristaller, som får bilden att flyta ut, släckas ned och ständigt anta nya konturer beroende på vilket avstånd man står. Förhållandet blir särskilt påtagligt, då han gick till angrepp mot mig den berömda kvällen. På något vis sökte han en sorts ny fadersfigur enligt hans psykolog, vill man i efterhand rationalisera händelsen, även om han själv protesterade häftigt mot själva beteckningen.

– Vad är din uppgift, sade han barskt, då det kom på tal.

Jag har bara svaga minnen från den kvällen och det är inte sagt att det hände något annat än det, som folk påstod, att diskussionen skulle ha rört sig om att jag skulle ha spritt ut att han gick på analys och att han numera hade någon annan pappafigur, som enligt hans tycke fungerade bättre än jag.

Men varför ombildade han efterspelet till Georges besök till en sorts affisch på flera plan, där var del av mina panikattacker framträder på nära håll, samtidigt som jag tjuvkikar på de övriga besökarna och konstaterar till min förargelse, att de får neutrala bilder på olika, spänningsfyllda landskap i sina monitorer.

Jag kan inte förstå, varför Peter uppehåller sig vid oss, då han har haft en storartad framgång med sina landskap, som närmast är ogörliga att sammanfatta, med människor från olika tider, demonstrationer, torg, byggnader, utsatta människor i trasproletariat från tredje världen för att nämna några exempel.

Han däremot minns jag nu var tydligen en figur, som hade en otrolig distans till allt och alla och jag kom underfund med att ingen kände honom alls. Peter dök upp oanmäld och tog sina bilder men han gjorde det så försynt, att han blev en del av vardagen och ifrågasattes aldrig och dessutom entusiasmerades vi av de landskapsbilder han visade upp på den tiden. Men vad vill han med sina bilder och hur kom det sig att då jag är närvarande, ser jag synnerligen generande bilder om mig, medan andra, som befinner sig i samma sal, visserligen får tillrättalagda men dock sådana bilder, som varken har mig eller mina korridorkamrater som adresser. Den, som delar ut broschyrerna, är tydligen bara en person från en reklambyrå och vet därför ingenting.

Jag kan då sannerligen inte anmärka på det briljanta tillvägagångssättet fotografen använder och särskilt skicklig är han då han tydligen en knappt märkbar teknik monterar fram intensiva landskap på längd och höjd. Vissa människor som Anton, en av dem, som med viss rätt kunde kalla sig själv för mister Södergatan efter platsen, där vi bodde, blir som en katedral medan jag tydligen blir en förkrympt dvärg i den stora sammanfattningsbilden, som roande nog kom att kallas Kungen inför sina slavar. Vi är klädda i fjortonhundratalskostymer men Anton har fått några hiskeliga drag, som föga har att göra med den person jag har känt. Visserligen var han från tid till annan alkoholiserad men denna djävulska figur, som framträder, ger mig kalla kärar. Jag kan inte gå med på, att han framställs som galen renässanshärskare med ett ansikte, som illa döljer hat, ilska och svek. Nu är visserligen ansiktena redigerade, så att de inte direkt liknar Anton eller någon av oss - Han har exempelvis inte så stor näsa och inte så buskiga ögonbryn och dessutom hade han ett mer avlångt ansikte än på bilden. Man måste alltså vara införstådd med vad bilderna egentligen skall föreställa. Jag tar kontakt med Urban min gamle vän på tidningen för att kunskapa.

– Vad pratar du om, sa han förvånat. Du måste ha tagit fel. Det är inte den Peter du kände utan en för detta landskapsarkitekt, som sadlade om och blev konstnär.

– Kan du då förklara för mig hur denne arkitekt skulle kunna fotografera sådant som bara jag och mina vänner kan känna till. Visserligen är vi kamouflerade men ändå…

Urban ser på mig som om man inte riktigt kunde följa med. Det visade sig att Peter, landskapsarkitekten, hade hittat en massa bilder på en vind för en tjugo år sedan och när jag tittade i kyrkoregistret såg jag till min förvåning att den Peter jag kände hade avlidit från många år sen. Men hur jag fått dessa igenkännande bilder på min monitor är helt oförklarbart. Peter är visserligen chefskomprimerare helt klart men för ett nätverk, vars namn bara är en homonym till vårt, visade det sig. Dessutom har jag nämligen besökt denna utställning ett flertal gånger utan att någonsin träffat på dessa bilder om mig och mina kamrater igen…