Häst och vagn på Irland

Startsida

Texter

Kortprosa

Häst och vagn på Irland

Annmarie Forsell Nilsson

Detaljer: Kategori: Kortprosa; Publicerad tisdag, 23 september 2008 16:00; Skriven av Annmarie Forsell Nilsson; Träffar: 1224

Sida 1 av 2

Häst och vagn på Irland

– Hej, är det ni som är Mona och Birgitta?

– Ja, och du är Anders, sa Mona.

– Vi tar en kopp kaffe, innan tåget går, sa Birgitta.

De cirklade sig fram mellan folkmassorna, där alla var på väg åt olika håll och dunsade ner på några stolar, som stod lite på sidan i kaffeshoppen. Anders strök den ljusa luggen från pannan och tittade begrundande på flickorna som var i 20-årsåldern. De smålog tillbaka och bröt på Göteborgska. Vilket hördes som en mjuk vänlig sång, som studsade mot väggarna på Dublins flygfält.

Tåget visslade för avgång och alla tre liknade kalvar som rusade mot en måltid. Vagnarna rullade sakta ut från perrongen och genom fönstret spred sig värmen, små svettdroppar syntes på Anders överläpp och Birgitta fläktade sig med armarna. Mona fiskade upp en bok ur väskan och började läsa.

De anlände till Tralee, på Dingle Bay, en halvö i grevskapet Kerry vid tedags. Väskorna tyngde ner armarna, men de fortsatte med stadiga steg. Mona fick syn på en man med satt kropp och kläder som hängde ostyrigt och vidöppet runt magen. Han svarade på gaeliska, under tiden som han sträckte ut handen för att visa vägen till häst och vagnuthyrningen.

– Där framme ligger uthyrningen, ropade Mona.

– Äntligen. Ballycarty låg inte så långt bort från Tralee, sa Birgitta.

– Vi tar den bästa hästen, sa Anders.

Irländaren rörde sig med små försiktiga steg mot dem, men ansiktet hade bestämda fåror och munnen drogs uppåt.

– Då är ni äntligen här, svarade han välkomnande. Det blir en alldeles speciell utflykt för er tre. Ni ska ju campa ihop under en vecka.

Graether, som hästen hette, fick syn på en morot i Monas hand och sedan var de kompisar. Anders och Birgitta fick hjälp med att spänna fast vagnen bakom hästen. Anders hoppade upp på kusksätet och tog tömmarna. Den krokiga och steniga vägen snirklade sig fram genom ett öppet landskap med böljande gräs och små skogsdungar. Det guppade upp och ner i vagnen, där flickorna satt och berättade roliga historier från studenttiden. Anders kände ett pirrande och bubblande nerifrån magen, kände den sträva blåsten och skratten bröt ut i samförstånd.

Kärran som drogs av hästen ökade farten hela tiden. Vägen sluttade utför och längre fram syntes en kurva. Anders lutade sig framåt och bakåt medan han sökte efter bromsen för få stopp på vagnen. Pulsen hoppade och Anders ansikte fick ett stelare utryck för varje gång vagnen stötte till hästens bakben. Graether försökte förgäves komma undan vagnen och ökade farten. Vagnen krängde allvarligt och flickorna viftade bekymrat medan de sprang på sidan om ekipaget. Kurvan kom närmare och när vagnen körde runt hörnet lutade det ännu mer ner mot byn Currans där de skulle övernatta. Då bestämde sig Graether för att galoppera ut på heden med ekipaget.

Hästen blev omhändertagen av bonden i byn och såren fick en välbehövlig salva.

Skymningen lägrade sig över byn.

– Anders och jag fixar sängarna, sa Mona.

– Då tar jag fram korv, ost, skinka, dricka och dukar på heden, svarade Birgitta.

Nästa dag var hästen sadlad, utfodrad och uppmuntrad för en fortsatt rutt. Mona höll i tömmarna och de andra gick på sidan uppför backarna. De pratade, såg naturen, lyssnade på fåglarna och missade avtagsvägen till Ardcanaght. Istället såg de Inch framträda och svängde in på halvön för att vila.