Kåserier

Gunnel M Öquist

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad onsdag, 18 februari 2009 15:00

Skriven av Gunnel M Öquist

Träffar: 966

Har ni sett en slickad katt?

Hunden Jappe-kåseri

Ja, kan ni tänka er att matte kom hem med en present till lilla mej här i fredags kväll. Jag är världens vackraste goldenvalp, det säger hela min flock. Jag hade tåligt suttit och väntat hela eftermiddagen för jag kände på mej att något var på gång. Jag menar inte det gamla vanliga det att jaga de där tvåbenta fåniga kacklande sakerna som flaxar i trädgården som jag brukar ha turen att få göra ibland när de av misstag kommit ut ur sin konstiga koja som har en massa hål och som räcker upp till himlen. De som inte verkar ha mer förstånd än det som ryms i den där röda lilla fliken på huvet - så litet har de av den varan. Jag menar NÅGOT ANNAT var på gång. Jag borde ju få en present också jag hade ju nyss fyllt 8 mattemånader.

Matte och husse kom hem. Oj gläfssss då, jag blev alldeles saligt tokig och rusig av glädje och började sväva på mina fyra tassar för kan ni tänka er att i famnen på matte satt en liten Mjau - jag som älskar jamande små fyrbeningar. Den här lilla saken var dessutom samma färg som jag, Gul med vit botten så vi passade SÅ bra ihop. (Ja, jag har bara lite vitt på magen förståss och den här saken var liksom mer vit på fler ställen än jag) Men inte var hon särskilt stor, som en god åkersork bara, men hon luktade intressantare.

Jag började fjanta mej och gläfsa på en gång som man ska när man vill leka och vifta på svansen, men denna lilla sak på fyra ben begrep inte det. Nej, hon förstod inte ens hyfs. Hon fräste och väste och spottade mej i ögonen och på nosen hela kvällen och hela nästa dag och slog mej på nosen med sin lilla tass om hon kom åt. Det var inte särskilt trevligt att bli spottad på. Fast det är klart, ibland får man tåla en hel del för den goda sakens skull och vara tacksam för det lilla.

Matte och lillhussarna och till och med storhusse som inte gillar mjauisar, säger han, har löjlat sej med denna lilla fyrbening som de kallar för kattunge hela helgen och gett mej ett och annat klidrag bakom örat ibland och fjantat sej för mej med nu och då. Men alltför ofta har jag fått höra “Jappe, låt bli, var försiktig! NEJ Jappe!!!” när jag velat leka med kattan. Usch de begriper ingenting. Jag vill ju bara vara snäll och vänlig och förekommande!

Hon har fått en dum vana och det är att gå och lägga sej under alla saker där jag inte kommer åt och där har hon legat och spionerat på mej och tänkt ut sina drag. Och sen sprungit som en blixt till nästa låga ställe. Det är inte snällt.

På nätterna har den lilla kattan lekt minsann men inte med mej - så oförskämt!

Jag blev mer och mer deprimerad och åt inte och knappt ens drack. Jag bara suktade och försökte muntra upp det lilla vackra djuret, men otack är ju väldens lön så det kom ofta en spottloska på nosen istället för en vänlig tass-smekning.

Nåja, skam den som ger sej. Igår var fröken litet mindre vildsint och oartig och på kvällen fick jag faktiskt lukta på henne. Hon började förstå mej och det kändes som att jag kunde börja vidga mina andningsorgan igen. Min depression som matte sett på med medkänsla försvann som ett moln som skingras. Jag blev nog lite lyckligare, fast inte riktigt.

Idag började jag dagen med att slicka henne våt så våt att hon såg nybadad ut. Och jag bar omkring henne i munnen som “föräldrar” ska göra. Det lilla djuret skrek fast jag var så försiktig. Lilla kattan skriker så fort nån lyfter upp henne från golvet eller bänken. Ja, jag är ju faktiskt äldst. Jag är nog litet för framfusig har jag en känsla av och lilla Fröken Katt är så väldigt fin i kanten att hon bara med yttersta snällhet låter mej komma nära.

Ikväll har det fräcka lilla djuret fått en tärning av matte att leka med som JAG ville ha. Jag stal den flera gånger ifrån hennes små tassar mitt för ögonen på henne gläfs, gläfs. Nu var hon tvungen att komma till mej. Men matte tog den ifrån mej lika många gånger och gav tillbaka den till den otäcka rara lilla kattan. Ja sen fick kattan för sej att hon skulle ha den under soffan och där kommer jag retfullt inte åt.

Jag la mej platt på magen och sträckte in tassen min under soffan för att locka fram henne, lyfte öronen, åmade och kråmade mej, gläfste och visade mitt intresse och katteländet plägade visa sej en så kort stund nu och då att jag bara hann se när hon försvann igen. Det var det som var meningen, det såg jag på henne. Hon vill bara visa mej att störst inte alltid är den som bestämmer. Retfullt, va! Ja, sen satte hon sej faktiskt bredvid mej när jag la mej och jag höll mej noga stilla för att inte bli av med hennes i alla fall sköna närhet.