Kåserier
HAND- OCH FOTPÅLÄGGNINGAR
- Detaljer
- Kategori: Kåserier
- Publicerad fredag, 13 maj 2011 09:00
- Skriven av Lennart Björk
- Träffar: 306
VI HAR vid flera tillfällen och med stor framgång tillämpat rubricerade åtgärder och därigenom indirekt stärkt familjeekonomin. Hotande, dyra reparationer av tekniska prylar har avvärjts med en enkel, försiktig knackning eller en välriktad, kraftfull spark.
Hand- och fotpåläggningars "magiska" inverkan på tekniska funktioner kan inte överskattas. Dock - och det måste understrykas - skall dessa åtgärder ske med känsla och omdöme. Oavsett om påläggningen sker med handen (fingret) eller foten så måste åtgärden vara väl avpassad i förhållande till det strejkade objektets tyngd, volym och allmänna utförande. Knackningen på klockan som "gått ur tiden" måste ske med urskiljning snarare än ursinne - lätt och varsamt till skillnad mot den välriktade och kraftfulla sparken på bilen som inte vill starta. I båda fallen är symptomen desamma men insatserna måste ske med känsla eller "feeling" som proffsen säjer. Nåväl, mellan dessa två ytterligheter ligger sedan hela registret med lätta slag, bultningar, skakningar o.s.v. beroende på om det gäller TV eller radio, kylskåpskompressorer, disk-och tvättmaskiner eller brödrostar som kanske inte varit i bruk på länge och därför - ja, ni gissade rätt- rostat samman. Vår blygsamhet till trots kan vi inte underlåta att nämna att det är indirekt en icke föraktlig påse pengar som vi på detta sätt genom åren bankat ihop. Slår med råge alla andra bankväsen.
SENAST VAR det blinkreläet på vår bil. Beklagligtvis strejkade det just vid ett övergångsställe vilket medförde att våra energiska bankningar med knuten näve på instrumentbrädans övre och för alla (utom P-vakter) väl synliga del, observerades och naturligtvis missförstods av den fotgängare vi stannat för. Bara vindrutan hindrade honom från att utsätta oss för spott - men inte spe. Men ljuset slog om, vi fick grönt, detta till trots stod han kvar med sina många (och för oss nya) invektiv vilket gav oss all anledning att med handpåläggning använda signalhornet vilket vi visste fungerade förträffligt. Bilister bakom oss stämde in i oljudet och objektet räddade sig upp på refugen där han saluterade vår avfärd med handviftningar och gester som var helt i paritet med hans ansiktsfärg. Hur som helst - reparation på verkstad av ett blinkrelä kostar faktiskt en bra slant så lite otidigheter får man tåla.
EFTER DESSA lovord till hand-och fotpåläggningens ädla konst vill vi tillägga ett varningens ord för en ockult tro till konsten. Det finns alltid en naturlig förklaring i form av klibbande kontakter, glapp i kontakter, oxiderade kontaktytor o. dyl. De av hand - och fotpåläggningarna framkallade skakningarna och vibrationerna kan göra att klibbningen släpper, den glappande kontakten får bättre kontakt eller att oxidskiktet försvinner och grejorna fungerar igen - till synes som genom ett trollslag. Men naturligtvis kan man genom denna metod göra ont värre om inte tidigare nämnda "feeling" är med i bilden. Därom vittnar följande sedelärande händelse.
EN AV våra grannar hade länge i sin gata haft en lykta som inte ville tändas samtidigt som de övriga lyktorna. Faktum var att den inte alls tändes. Det var först när grannen gått ut iklädd för ändamålet lämpliga trätofflor och med en välriktad, kraftfull spark mot stolpen som lampan tändes. Denna kvällsritual upprepades under någon vecka och trots flera påpekande till gatukontoret, åtgärdades inte felet. Det är möjligt att gatukontoret prioriterade ned ärendet, grannen hade aningslöst sagt att han brukade fixa till felet när han ändå var ute med hunden. Hunden hade dessutom på hundars vis fattat ett visst intresse för just den lampstolpen. Man skulle kunna tala om väl sammanfallande omständigheter. Så en kväll när vår "toffelhjälte" sur och blöt av det strilande regnet, passerade den aktuella, släckta lampan, brast hans tålamod och han förlorade sin "feeling" i den traditionella sparken - den känsla som skiljer proffset från amatören. Var det kanske regnet som fick grannen att känna sig obekväm i sina "tjänstetofflor" eller strulade hunden? Hur som helst - han sparkade för hårt, no "feeling". Det var när glaskupan med en smäll krossades framför nosen på jycken som denne helt tappade intresset för lyktstolpar.
Men själva lampan förblev oskadad, tändes helt enligt förväntningarna och lyste nu starkare än vanligt över förödelsen.
© Lennart Björk
Kommentarer
Tack ska ni ha Alicja och Annmarie och best rgds // Lennart
Annmarie
Bra text,Lennart! Har liknande problem med glapp i kontakter och no feeling... Hälsningar
Alicja
RSS-flöde för kommentarer på denna post