Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 28 oktober 2009 09:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1189

Hälsa till pappa från mig!

Jag befann mig i mitt barndomshem och det var sommar. Gräset var grönt och trädens löv var sedan länge utslagna.

Hon kom gående på vägen från ladugården. Hon gick som i egna funderingar med huvudet lätt framåtböjd. Med blicken riktad strax framför sig. Kanske hon inte hade sett mig ännu. Hennes steg var målmedvetna, som om hon hade ett ärende just bort till mig, där jag satt vid rabatten med svärdsliljorna. De där korta, som är mörkt lila när de blommar. Jag var i färd med att rensa bort ogräs just där.

Hon var klädd i den ljusblå klänningen och hade hucklet knutet om håret, precis så som hon brukade ha. Hon var inte uppklädd som till fest. Nej, hon var klädd som det var brukligt till vardags. Hon var sig absolut lik, trots att det var längesedan vi sågs.

Vid sidan om rabatten och mig, stannade hon och vi började prata. Vi utbytte åsikter om aktuella saker som hänt. Hon kom med nya förslag till lösningar på bekymmer som jag haft.

Jag minns att jag blev fascinerad över hennes förslag. Och över hennes kloka sätt som hon alltid resonerade på. Sin uppfinningsrikedom och problemlösningsförmåga hade hon kvar. Jag kände mig plötsligt så lugn i hennes sällskap. Allt stillnade inom mig på ett egendomligt vis. Allt kändes precis som förr. Jag fick samma känsla av trygghet inombords, som man alltid kände i hennes närhet – när hon fanns intill.

Jag kom mig aldrig för att ställa några frågor. Ingen fråga om hur hon mådde nu eller hur hon hade det på sitt nya ställe. Det ångrar jag bittert. Men hon sa en egendomlig sak, strax innan hon försvann.

Hon svarade så här – just då när jag sade:

– Mamma! Du kan väl komma och hälsa på mig fler gånger. Lite oftare! Du vet ju att jag inte kan hälsa på dig där du är nu!

Hon var införstådd med att det var omöjligt för mig, med ett besök hos henne, just då och att det skulle få vänta ett tag.

Hon såg lite fjärrskådande ut, när hon drog på orden och sade

– Jooo, meen …Men du förstår, mitt barn, att jag har en hel del att göra där jag är. Nu också!

Detta var första gången vi sågs, efter det jag hade lagt min enda ros på hennes vita kista. Då när jag sade:

– Farväl Mamma!

© Ingbritt Wik