Kortprosa
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad måndag, 22 juni 2009 08:00
- Skriven av Jarl Jönsson
- Träffar: 1409
Hädanfärden
Märkligt, tyckte Johan, att sitta på kyrkogårdsmuren som ett andeväsen och betrakta sin egen begravning och inte var det mycket till begravning heller. Den enklaste, omålade kista man kan tänka sig och inte var det många som följde honom heller. Visst skulle väl prästen ha kunnat säga något gott om honom, men icke. Han brukar inte vara så noga med sanningen så varför skulle han vara det idag.
Tåget till graven var lika klent, hustru Elsa, sonen Bert ett par grannar och den rödbrusige prästen förstås, det var allt. De två övriga barnen hade inte gjort sig besvär att komma hem trots att de har mindre än tjugo mil. Om man nu inte skulle vara där för hans skull, för det är inte meningen att han skulle veta, så kunde de göra det för Elsas skull. Han medger gärna att hon är den, eller varit hur man nu uttrycket det, den fasta klippan i familjen. Vid graven går det undan minsann, prästen är väl sugen på gravölet för han har nu fått vänta länge.
– Ska allt följa med hem en vända innan jag ger mig av dit jag hör hemma, sa Johan till sig själv. Sonen Bert stannar inte utan ger sig av genast, har väl fått begränsad ledighet av sin smått ilskna hustru men i övrigt går de i samfälld trupp till huset.
Här hade det då sannerligen inte sparats, för det var då verkligen ett ståtligt kalas. Ett smörgåsbord där allt man kunde tänka sig ingick. Synd, tänkte han, att man inte får var levande en stund och med vid bordet för visst har de trevligt; mycket skratt och glam. Efter några timmar troppade prästen av följd av par av grannarna. Det var bara Evald som stannade. Ska förstås hjälpa henne med disken, nåja han är ensamstående och har väl både tid och vilja. Visst torkade han både disk och Elsa, fast när han torkade Elsa använde han inte handduken. Johan hade på känn att de två hade haft sina herdestunder förut. Men båda är fula som troll, tycker han, så de kan gott ha varandra.
– Nä du Johan, sa han till sig själv, nu är det dags att du tar dig till Pärleporten. Väl där var han övertygad om att han kommit fel. Det här var en gammal port av ek, nött av tiden och den skimrade inte ett dugg. Tvärt om såg den ganska trist ut, gisten, sprucken och hade den en gång varit målad eller på annat sätt behandlad så syntes det då verkligen inte. Det här måste vara fel, tänkte Johan, för detta är knappast ståndsmässigt. Men så bultade han på med all kraft. Ingenting hände så han gav sig på porten en gång till.
– Vad håller du på med, sa en yngling som gläntade en aning på porten, tror du att vi är döva.
– Vem är du? undrade Johan, jag vill träffa Sankte Per.
– Vad tror du, han har väl inte tid med dig nu. Du får allt sätta dig ner och vänta och slår du på porten en gång till så åker du direkt ner.
– Är det så här ni tar emot folk som efter ett långt liv bara vill få del av nådegåvorna?
– Du med ditt syndaregister får räkna med att det tar tid och egentligen borde jag dra i spaken på en gång och ge dig skjuts till andra sidan.
Johan sätter sig, skakad av upplevelsen, men lovade sig själv att sitta knäpp tyst och hoppas på det bästa. Tänk att det ska vara så här knepigt. Efter en tid kommer en gammal gumma fram till porten, knackar försiktigt och porten öppnas.
– Välkommen mor Stina till oss här i himmelriket, säger pojken vid dörren.
– O tack, säger mor Stina och stiger in och genast skimrar hon som om hon var klädd i silver.
– Nå nu, säger Johan och hoppar upp.
Pojken sträcker upp ett finger och säger tsss och gör en handrörelse som om han drog i en spak.
Johan sätter sig ner och bannar sig själv för sin otålighet för han vet med sig själv att han nog inte förtjänar en plats här. Tänk om jag bara varit en lite bättre människa under jordelivet så hade säkert banan varit sopad. Han undrar hur mycket som kan fattas för han var inte så glad i att arbeta och inte var han särskilt snäll heller. Kanske om flickan fått sin cykel på tioårsdagen och om han varje år köpt julklappar till dem. Men å andra sidan, tänker han, så går det inte att ändra nu. Här gäller det att samla så många meriter som möjligt. Vad gjorde jag riktigt bra? Kanske var det inte så mycket men ganska bra då? Han blir sorgsen till mods när han inser att han inte har så mycket att komma med.
Efter lång väntan öppnas porten och Sankte Per i egen hög person kom ut. Johan blev inte särskilt lugnad då han såg Pers uppsyn.
– Ja du Johan, vi i rådet är verkligen bekymrade och vet inte riktigt vad vi ska göra med dig. Men du ska få ett val. Antingen åker du ner där nere eller så skickar vi dig tillbaka till jorden så du får en chans att bättra dig.
– Hur är det där nere, undrar Johan, är det varmt där?
– Du förstår Johan att jag aldrig varit där. Men vad jag kan förstå så är det nog så illa.
– Vad ska jag göra på jorden då?
– Jo förstår du. Din granne som i stort sett flyttat in till din Elsa ligger för döden av överansträngning. Vi tänkte ta hem honom och så får du flytta in i hans kropp och så gör vi honom bra igen.
– Kan ni göra det?
– Javisst, vi kan göra vad vi vill. Fundera på det Johan, antingen ner eller hem igen. Svaret vill jag ha i morgon.
– Kan man inte tänka sig ett tredje alternativ?
Sankte Per gav honom en blick och vände tillbaka in i himmelriket.
Johan satte sig ner med ryggen mot muren och kände sig verkligen eländig. Kan man tänka sig, viskade han till sig själv, att det inte finns den minsta förhandlingsvilja.
Johan ville så gärna komma in och ta del av härligheten och förstod att hans enda möjlighet var att komma tillbaka till Elsa för en tid, för hur lång visste han inte. Dessutom måste han ändra sig och göra gott, han som var så ovan. Hur skulle detta gå till?
På Pers fråga sa han att han hade bestämt sig.
Kommentarer
Best rgds // Lennart
RSS-flöde för kommentarer på denna post