Noveller

Gunnlaug ormtungas saga

Annah Boman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 06 februari 2012 10:00

Skriven av Annah Boman

Träffar: 121

- en isländs saga i ny tappning -

Han hade en orm tatuerad på ryggen. Den ringlade sig upp längs det högra skulderbladet och när den kommit till axeln, vände den sitt elaka ansikte mot betraktaren och sträckte ut den kluvna tungan. Intill ormen, nära nacken, fanns en avlägsen örn tatuerad. Den syntes inte om man inte lyfte det tjocka håret. Han var lång och muskulös och hans hår var vackert; mörkt likt en skogstjärn. Ögonen var likaså mörka, grå, bottenlösa. De skuggades av svarta raka ögonbryn. Första gången jag träffade honom var på puben där han jobbade. Han stod bakom disken i en vit skjorta, med en handduk slarvigt kastad över axeln och med ett farligt leende på läpparna.

Han hade lutat sig fram över disken och sett på mig och redan innan han öppnade munnen för att fråga vad jag ville ha, var jag förlorad i hans grå ögon. Redan innan han lindade mig runt sitt lillfinger med vackra ord var jag förlorad. Jag var redan hans.

Jag hade en dröm. En obehaglig dröm. Jag drömde att mina lakan fläckades röda av blod, att jag låg ensam kvar då allt jag någonsin brytt mig om var borta. Jag drömde om två örnar som slogs på himmelen utanför mitt fönster och som sedan föll döda ner. Jag vaknade kallsvettig, med ansiktet mot väggen. Snabbt vände jag mig om och drog en lättnadens suck då jag såg ormens evigt vakande ögon plira på mig genom dunklet. Jag kröp intill honom och lade armen om honom, borrade in näsan i hans hår. Utanför fönstret skymtade tusentals stjärnor och en stor leende måne. Jag slappnade av och log då jag åter slöt ögonen. Nära honom.

Kanske skulle jag inte blivit förvånad då han sa att han tänkte resa. Kanske skulle jag aldrig älskat honom. Han satt så nära mig, smekte min kind och sökte min blick. Jag såg på honom, jag var arg, ledsen och kände mig sviken. Han drog en djup suck och så sa han:

“Jag kommer tillbaka. Men jag måste göra det här. Bandet behöver mig. Får vi en chans att turnera kan jag inte tacka nej.” Mina ögon smalnade.

“Det är verkligen så lätt att lämna mig här, eller hur? Jag betydde aldrig någonting för dig, gjorde jag?” Han rynkade pannan, drog mig nära intill sig.

“Hur kan du säga så? När jag kommer tillbaka gifter vi oss!” Jag slet mig loss, skrattande. Reste mig upp och ställde mig så att jag såg ner på honom.

“Din jävla bohem. Är det slut så är det.”

Det var det sista jag sa till honom innan han reste. Ångrade jag det? Nej inte ett dugg.