Noveller

Guldfisken

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 24 november 2006 07:03

Skriven av Charlotte Ekbom

Träffar: 3348

 

Guldfisken

Det går ett rykte bland människorna att guldfiskar bara minns tre sekunder åt gången. Sedan är allt borta. Det är därför det går att ha dom i små runda glasskålar utan att tråka ut dem. Det är inte sant. Jag vet för jag är själv en guldfisk och JAG ÄR UTTRÅKAD! I snart tre månader har jag simmat runt nu i den här lilla skålen och det håller på att ta livet av mig. I zoo-affären var det visserligen trångt i akvariet, men det fanns i alla fall utrymme att sträcka på fenorna och slänga gap med polarna.

Min nuvarande ägare ger jag inte mycket för. Hon fick mig i 30-årspresent och ärligt talat tror jag hellre hon hade varit utan mig. Nog för att hon är ensam, och det är inte konstigt om hon behandlar folk som hon behandlar mig, men något större utbyte har vi inte av varann. Man kan nog säga att vi är varandras motsatser. På mornarna när hon kommer lufsande från sovrummet slänger hon bara ett öga på mig och säger ”tjena firren” med likgiltig röst. ”Firren”! Ett synnerligen opassande namn på en fisk av ädlaste valör. Sedan tvingar hon mig att titta på när hon hasar runt i sin oknäppta morgonrock, som blottar både gäddhäng och guppande bilringar. Nej, tvi vale, jag vill ut!

Klockan är halvtre på natten och min fiskmage kurrar. Hon var ute igår kväll och glömde ge mig mat igen. När hon sedan kom hem för en timme sedan vinglade hon raka vägen in i sovrummet utan att ens se åt mitt håll. Egentligen borde jag sticka. Det är fegt av mig att bara prata om det hela tiden, jag borde göra slag i saken. Kunde jag bara få henne att lämna tillbaka mig till zoo-affären vore jag lycklig som en sjöhäst. Jag längtar efter Zana, min syster och bästa vän. O’plask, vad skoj vi hade i akvariet innan jag blev köpt av den där idioten till pojkvän som min ägare hade då. Jag tror snarare jag var hämnd för något ouppklarat missförstånd mellan dem än en present, för kort efter att jag kommit hit tog det slut. Ibland sitter hon här inne och gråter floder och stirrar på mig som om jag vore ett museeobjekt på Skansens terrarium. När det är som värst använder hon mig som spottskål och öser fula svordomar över mig. Nej, tvi vale, är det konstigt att man längtar bort?

Egentligen är det inte svårt alls. Jag har fått tips på hur man gör från massor av guldfiskar som blivit sålda före mig. De har berättat att på morgonen när deras ägare vaknat har de helt enkelt flutit upp till ytan, lagt sig på sidan och spelat döda. De har varit tillbaka i zoo-affären innan dagen varit slut. De som inte hamnat i toaletten förstås. För dem har väl en helt ny värld öppnat sig och jag kan bara drömma om vilka äventyr de har fått vara med om på sin väg genom kloakerna. Ut till de vida haven där det finns så mycket vatten att simma i att man aldrig behöver komma tillbaka till samma plats.

Jag gör det! Jag drar! Det är otroligt att jag väntat så här länge egentligen. Tänk vad Zana ska gapa när hon får se mina guldglänsande fjäll igen. Sedan ska vi simma som bläckfiskar mellan sjöväxterna i akvariet och prata i timmar om det som hänt och om framtiden. Kanske kalasar vi på en brödbit eller något annat som någon besökare slängt i akvariet och som sedan sparats till ett speciellt tillfälle. Nåväl, det är några timmar kvar till morgonen och det krävs en utsövd guldfisk för att kunna spela trovärdig fiskpinne!

Jag vaknar med ett ryck av att lampan tänds i rummet. Ett dovt muller letar sig ned i min skål och genom det algprydda glaset ser jag min ägare nalkas. Med mascaran hängande som en skugga under ögonen är hon ingen vacker syn. ”Tjena firren”, säger hon trött utan att se på mig och jag gör mig redo att simma upp till ytan och spela död.

Ändå är det något som håller mig kvar djupt nere i vattnet. Mullret visar sig vara min ägares hesa sångröst och mot min vilja spritter det till i fenorna på mig när jag ser hennes välbekanta nuna. Jag skulle vilja åla mig runt henne och fråga hur hon mår. Ser hon inte lite gladare ut idag eller är det bara inbillning? Kanske har hon börjat glömma honom. Kanske har det börjat vända för henne nu. Kanske kommer hon till och med att börja bry sig om i mig snart. Jag simmar min dagliga morgonrunda medan jag tänker så det bubblar. Nej, det går inte. Jag kan inte åka, inte nu när hon behöver mig som mest. Jag stannar en dag till, så får vi se hur jag gör imorgon. Blub!

© Charlotte Ekbom

3:e pris novelltävlingen 2004