GUIDEN

FÖR MÅNGA år sedan fanns det en turistguide på Uppsala slott, en äldre men mycket vital herre med gedigna skådespelartalanger. Han visade inte bara slottet och berättade om de dramatiska händelser som där timat – han fick oss besökare att uppleva, vara med i det förflutna.

HAN TOG emot oss vid Gunillaklockan strax intill slottet. Med besökarna samlade runt sig utlovade han en rundvandring som skulle skilja sig från gängse sådana.

– Jag skall inte enbart visa er slottet och berätta valda delar av dess dramatiska historia – nej, Ladys and Gentlemen, låt oss gemensamt uppleva slottet och historien. Jag skall låta er vara med om Drottning Kristinas abdikation, Erik den XIV:s försök till åklagarplädering inför rikets ständer och till sist, Mina Damer och Herrar (nu var hans röst en hes viskning och han lutade sig mot oss) skall jag mörda Sturarna.

GUIDEN INFRIADE till fullo de stora förväntningar som han byggt upp. Med en imponerande sakkunskap parad med tidigare nämnda skådespelartalang som Thalia knappast behövde skämmas för, regisserade och genomförde han enmansshowen med bravur, en helt enkelt lysande föreställning. Med hans hjälp behövde man inte vara särskilt lyhörd för att "höra historiens vingslag susa" under slottsgemakens tak. I den stora Rikssalen var han regissören som ställde upp oss besökare som statister längs väggarna där vi fick agera rikets ständer. Själv bytte han raskt skepnad och blev Drottning Kristina i Hennes fulla Majestät. Han citerade med inlevelse valda delar av hennes abdikationstal. Medan dessa ord ännu ekade mellan Rikssalens väggar, dök han plötsligt upp i en dörröppning bakom oss, där han nu gestaltade Axel Oxenstierna. Pekade med en gammal adelsmans darrande finger mot tronplatsen och utbrast med resignerad röst:

– Hon är i alla fall den store Gustav Adolfs dotter!

Jag tror att samtliga åhörare var helt fascinerade av hans rollspel.

DÄREFTER VAR det dags för Erik den XIV, denne beklagansvärde kung som vid sitt livs sista måltid som bekant inte hann med pannkakorna. Som avslutning skulle sedan Sturarna mördas. Men först en kort repetition i svensk historia så att ni lättare kommer in i handlingen. Sturemorden är den vanliga benämningen på dråpet av ett antal svenska herrar i Uppsala den 24 maj 1567. Flera adelsmän hade fängslats för förrädiska stämplingar mot kung Erik. Att med full visshet avgöra om stämplingarna kommit igång är omöjligt. Emellertid kom kungens allmänna paranoida sinnesart att övertyga honom om så var fallet och anklagelserna mot konspiratörerna framfördes inför rikets ständer av kungen själv, assisterad av den illa sedde Jöran (med J!) Persson. Erik tvekade de närmaste dagarna mellan förhandlingar med de anklagade om benådning eller verkställning av dödsstraffen. Under intryck av en allmän kritisk situation, tidens föreställning om den absolute monarkens dråpsrätt, astrologiska spekulationer samt starkt uppflammande förföljelseidéer, blev Nils, Svante samt Erik Sture dräpta av Kung Erik och hans drabanter. Ytterligare ett antal fångar miste livet vid denna vansinneshandling. Så långt historielitteraturen – nu åter till vår guide.

HAN HADE nu iklätt sig rollen som Erik XIV och försökte samla dennes virriga tankar till ett anklagelsetal inför rikets ständer i syfte att övertyga dessa om att det förelåg en konspiration mot landets konung. Samtidigt regisserade den "kluvne" guiden den allmänna oro som skulle utbryta bland rikets ständer d v s oss besökare. En oro som skulle växa till starkt missnöje mot kungen och ett förlöjligande av honom. Vi agerade inlevelsefullt och åstadkom stort larm och buller. När vår regissör trissat upp rätt stämning i Rikssalen, drog han hos med, fortfarande i rollen som Kung Erik men nu desperat och utskrattad av oss – rikets ständer – ner i de djupa källarvalven, ner till slottets fängelsehålor. I den skumma belysning och ödesmättade miljö som där rådde, mördade han Sturarna inför våra förskräckta ögon. Ridå och applåder!

NÄR VI efter dramat och avtackningen av vår nu åter fullt normale guide kom ut i solskenet, var det flera besökare som märkbart tagna av upplevelserna, skakade av sig historiens damm och skyndade sig till den närbelägna kaffeserveringen för att styrka sig och lugna nerverna.

Sådan var han – guiden på Uppsala slott.

© Lennart Björk

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv