Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 28 maj 2009 11:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 1131

Gubbens vardagsgrubblerier

Våren är nu långt framskriden, tror jag, eller är det redan sommar. Hur ska jag veta när våren övergår i sommar. Jo visst, varje dag drar jag ett streck i almanackan över dagarna som gått och idag är det den 16:e maj. Men hur ska jag veta när sommaren har kommit för att stanna. Är det småfåglarnas allt mer avtagande kvittrande i skogen som bestämmer eller är det när dygnets medeltemperatur ligger över + 10 grader. Kan det rätt och slätt vara så att det är datumet i almanackan som bestämmer. Börjar sommaren den 1:a juni?

Jag fortsätter att fundera över det samtidigt som jag ställer fram en av de fyra gamla caféstolarna i syrenbersån. Stolarna har funnits här på gården sedan länge och jag tror att det var så att de kom hit från ett av stadens gamla caféer. Det var en byteshandel någon gång på 20-talet. Stolarna bytte ägare som betalning för några sommarplantor som skulle pryda caféets blomlådor och urnor. Här har tidigare drivits handelsträdgård och på den tiden när pengar var en stor bristvara byttes tjänster gärna mot gentjänster. Jag tror nog att det var så. Nu är det i alla fall för sent att fråga någon hur det egentligen hade gått till, det finns ingen kvar från den tiden som kan berätta historien.

Jag älskar de här gamla smidesstolarna med sits och ryggstöd i gediget trä. Man gjorde bekväma stolar på den tiden. Nu sitter jag i syrenbersån och doften från häggens nyss utslagna blommor är fantastisk. Jag drar in djupa andetag genom näsborrarna samtidigt som jag blundar. Doften känns tydligare och närmare då, tycker jag. Syrenblommans ljuslila färg kan nu också anas i de sprängfyllda mörka knopparna. Hur är det nu man brukar säga, mellan hägg och syren, jo så är det visst. Det var ju lustigt, jag sitter alltså här precis mitt emellan hägg och syren, hur nu någon kan göra det.

Jag pokulerar för mig själv, jag är ensam kvar nu. Varför är det just jag som har överlevt alla mina gamla vänner? Det känns lite tomt men inte skaffar jag några nya vänner nu inte, var skulle de finnas i så fall. Jag vet att det står annonser i tidningen ibland. Någon som söker sällskap på sina dagliga morgonpromenader och andra lite mer lockande sällskapsannonser, men nej, det är nog ingenting för mig längre, tror jag.

Gräsmattan lyser nu av gula maskrosor, små solar som en skänk från ovan. I mångas ögon ett gissel som maniskt, metodiskt och mordiskt varje vår måste mejslas upp ur mattan, en efter en. Ingen pardon där inte, ingenting får lämnas åt slumpen. Själv njuter jag av de små solarnas enorma energi och livskraft. Jag tycker att de lyser upp min annars så ganska gråa och stillsamma vardag. Snart nog kommer de i alla fall att övergå till vita snöande fröbollar och spridas för vinden.

I fågelbordet är det fortfarande full aktivitet. Grönfinkarna envisas med att inta både frukost, lunch och middag där, trots att skogen står i full grönska. Efter gammalt skulle man bara mata fåglarna under de månader på året som innehöll ett r, sedan skulle naturens rikedom själv kunna ge tillräckligt med föda till fågellivet. Maj innehåller inget r, vad jag vet, och hur ska Grönfinkarna kunna veta det förresten. Med viss möda reser jag mig upp från stolen och går fram till fågelbordet. För säkerhets skull lägger jag in en näve nytt frö, man kan ju aldrig så noga veta.

Jag tar min nubbe och insuper samtidigt färgen av mina gula små solar som snart nog övergår till vita snöande fröbollar till förtret för grannarna och deras välansade greenliknande gräsmattor. För ett ögonblick sprider sig det pillemariska leendet över ansiktet.

Barndomens pojkstreck gör sig åter påminda, ja de ränderna lär väl aldrig riktigt gå ur, det var tvättäkta vara det. De ränderna kommer säkert behålla sin lockande färg så länge jag lever i alla fall.

Det börjar närma sig kväller och snart är det dags att gå in och dra ett nytt streck i almanackan!

© Anette Rosenberg