Kortprosa
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad torsdag, 16 april 2009 08:30
- Skriven av Inger IMSE Segerstedt
- Träffar: 852
Gråtkoftorna
Hela min barndom bar jag dom. Nu minns jag dom och den tiden. Gråtkoftorna. Varma och lätta att ta på och av, fast vissa var knepiga att knäppa.
Alla kommer jag inte ihåg, men en kofta minns jag speciellt. Den var blå och stickad av den ljuvligaste mohairen som någonsin sålts på manufakturaffären i byn. I alla fall vill jag gärna fortsätta att tro så. Att mor var den enda som köpte detta underbara garn. Att garnet spunnits bara för våran skull. Blåfärgen var allt och inget. Inte för ljus och inte för mörk utan precis perfekt. En varm blå färg, den enda i sitt slag. Knapparna var stora och pärlemorskimrande, lätta att knäppa. Garnlurvet avtog så småningom och koftan blev allt glesare. Jag bar den länge efter det att mor förbjudit mig att visa mig i den nötta, jag hade ju den nystickade.
Sedan låg den på översta hyllan i min garderob och fick mina blickar, ja ibland även en lätt beröring.
Det var min allra finaste gråtkofta… Fast mor fortsatte att sticka många, många fler... avig-rät-avig-rät... åvigrät... åvigrät… tills en ny Gråtkofta var klar att bäras.
Kommentarer
PS jag gillar fortfarande att bära kofta,,,DS
Varm blir man. Varm och lite vemodig, fast lycklig ändock.
RSS-flöde för kommentarer på denna post