Kortprosa

Granen

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 15 december 2008 09:00

Skriven av Birgitta Stark

Träffar: 878

Granen

En ensam gran står och sträcker ut sina barr på grenarna, han har levt i ungefär 50 år och börjar bli lite brun och torr nedtill men full av kottar upptill. Den har fått stå kvar och klarat alla stormar genom åren, ingen skogshuggare har heller varit intresserad av den.

”Det beror säkert på att jag är lite krokig” tänkte granen, det blir inga bra brädor utav mig så därför har jag fått stå kvar i fred. Ibland är det bra att vara lite udda och inte så perfekt. Tänk så många de var här från första början, säkert 200 granar i långa rader.

Nu var det inte så många längre, en del hade avverkats av skogsbönderna, en del hade självdött på grund av barkborrar och annat otyg som kunde krypa innanför barken. Själv hade han klarat sig från det också.

En väldigt vacker mossmatta hade brett ut sig vid granens fötter, grön och mjuk och den hade också klätt in de stora stenarna som låg där. Nu i slutet av november började den stora darren i granen. Den var rädd att bli huggen till julgran. Fast egentligen var ju det dumt för vid denna ålder var den ju varken vacker eller tillräckligt liten. Men han hörde motorsågarna varje dag nu och kände skakningarna i marken när en av de gamla stora granarna föll.

När skymningen kom, ganska tidigt fram på eftermiddagen, föll granen i sömn. Han drömde att han stod inne i en stor sal, fått på sig saker som människor hade hängt i hans grenar. Det kändes ganska skönt med glittret, men det kittlade längst ut på barren i grenarna. Han hade en stjärna av guld längst upp i toppen och hans avhuggna stam var placerad i en granfot som var fylld med vatten för att han skulle slippa bli torr.

Det var varmt och skönt inne i det stora huset och han hörde svagt en barnkör som sjöng vackra julsånger från en radio någonstans. Alldeles bredvid hans fot stod en bock av halm med röda band på. Bocken hade nyss viskat till honom att han stod där en månad varje år. En brasa brann i en öppen spis och han tänkte att han inte kunde ha det bättre.

Plötsligt vaknade granen av att ugglan som hade sitt bo en bit upp i granen flög iväg för sin nattliga jakt på mat. Han brukade komma tillbaka med en sork i näbbet. Granen begrep inte hur ugglan kunde se så bra i mörkret. Själv behövde granen inte tänka på mat. Han levde på luft och vatten och näringen i myllan som han villigt sög upp med sina rötter.

Månen stod högt på den svarta himlen som var full av stjärnor. Temperaturen sjönk, inte en vindpust, och det blev tyst och stilla. Granen somnade igen och vaknade inte förrän det började ljusna. Men det var inte gryningen, som gjorde att det blev ljust, det var snö! Ja det snöade verkligen för första gången denna vinter. Granen kände hur han blev vit och ren på utsidan. Samtidigt kände han allt livet under grenarna, ekorrar som åt på hans kottar och fåglarna som sökte skydd från kylan och snön. Han kände sig som en stor varm hydda.

Plötsligt fick han se ett ljus långt in i skogen som kom allt närmare. Granen trodde att det var en skogsmaskin och blev fruktansvärd rädd. Skulle han nu ändå bli huggen till jul? Men det var så tyst, "Så tyst går ingen maskin", tänkte granen medan ljuset kom allt närmare. Plötsligt var det någon som knackade honom på stammen och sa:

– Hör du min käre vän, nu har du stått här i min väg i många år medan jag varit på väg till människorna för att hjälpa dom med deras julförberedelser. Jag är lite sen i år, jag börjar väl bli gammal. Jag skulle behöva några kottar att ta med och ge ekorrarna framme vid huset.
 
Granen böjde sig en aning framåt och fick se den lille grå vätten med en lykta i handen och en näverkont på ryggen.     

– Visst, ta för dig bara, sa granen och ruskade lätt på sig så att några kottar föll ner på marken.

Vätten tackade önskade god jul och gick vidare med sin lykta och sin näverkont.

– God jul, svarade granen och kände sig glad och lycklig över att kunna bidra med både mat och värme åt de små djuren. Det var jul igen och granen kände en tacksamhet för att få överleva ännu en.