Veckans text:God natt och sov gott!

Natten är den del på dygnet som de flesta mänskliga varelser tillbringar sin tid inomhus. De ligger oftast och sover vilket ger oss skepnader några mörka timmar av dygnet i anspråk. Då kan vi husera fritt och lite mer ostört. Vi jobbar diskret och innan vi skrider till verket har vi omsorgsfullt och noggrant studerat våra tilltänkta offer.

Vi är inte så många ännu, men jag har förstått att vi blir fler och fler. Så sent som i förra veckan träffade jag på en själsfrände bara några mil härifrån, på väg söderut, i precis samma ärende som jag. En själsfrände var tionde mil skulle kännas hemtrevligt och vara ganska lagom. Blev vi fler än så skulle jag nog betrakta oss som trångbodda. Det skulle i sin tur föra med sig att vi började klampa in på varandras revir och där skapa oreda och förvirring. Ett enda felsteg och hela operationen skulle misslyckas.

Nu bestod mina nattliga sällskap mest av fladdermöss. De huserade på gamla vindar, i uthus eller i uttjänta murade skorstensstockar som sedan länge stått oeldade och var i det närmaste helt fallfärdiga. Trevliga djur som, liksom jag, väckte en hel del obehagliga känslor bland de människor vi uppvaktade. Jag såg gärna att fladdermössen cirkulerade under mina nattliga uppdrag och det hände ibland att vi jobbade i lag för att få till den rätta stämningen.

Denna natt verkade bli det mest ultimata arbetspasset jag kunde önska mig med helt perfekta förhållanden. Hösten hade gjort sitt intåg och det innebar långa mörka härliga nätter. Det föll lite lagom med duggregn och vinden hade ökat på lite. I bästa fall kunde blåsten ge regnet en extra skjuts så det hördes tydligare när det smattrade mot fönsterrutan. Nästan alla människor känner olust bara genom att det regnar, men i natt kunde vinden också hjälpa till ytterligare med att förstärka den känslan, genom att dropparna också trummade lite extra mot fönsterrutan.

Jag en nattsvart skepnad med gulgröna ögon, rörde mig i tysthet och smög genom nattens skuggor i skydd av mörkrets slöjor. Jag hade hittat det mest perfekta lilla ställe för nattens arbetspass. Gården låg lite avlägset beläget i byn, precis i utkanten av skogen ner mot sjön.

Jag började mitt arbetspass med att låta några grenar rispa lite lagom mot fönsterrutan och blåste samtidigt min andedräkt mot regnet för att få det att slå extra hårt mot rutan. Jag öppnade och stängde den gamla slitna dörren på uthuset, lite i otakt, så att det gnisslande och knarrade ljudet skavde rejält i öronen. En gammal plåthink var perfekt kvarglömd på gårdsplanen och i förbifarten sparkade jag till den. Fallet orsakade ett förskräckligt skramlande och av ljudet flög någon upp inne i huset och kikade ut genom en glipa i gardinen.

Jag hann precis slinka in i månskuggan bakom gårdsbrunnen. I ögonvrån såg jag en man i fönstret.

Med åren hade jag blivit lite modigare och nu kunde jag inte låta bli att kika fram bakom mitt gömställe. Det betydde i och för sig att jag riskerade att bli upptäckt men hela behållningen och min lön för mödan var ju att se den skrämda uppsynen på personen innanför fönsterrutan. Jag förstod att mina gulgröna ögon syntes bra i mörkret. Men å andra sidan var det osannolikt att någon skulle tro på en sådan historia, om den nu mot förmodan skulle berättas dagen efter mitt besök. Men jag fick inte bli för våghalsad då riskerade jag att bli avskedad och förpassad till arbetslöshet och det var inget jag önskade mig. Jag tänkte på att jag måste fortsätta jobba lika diskret och försiktigt som tidigare.

Mannen stod kvar i fönstret och kisade ut i mörkret. Han tyckte sig se ett par gulgröna ögon alldeles intill gårdsbrunnen men han var inte riktigt säker. Det duggregnade och han huttrade till. I månljuset kunde mannen ana att uthusdörren stod halvöppen. Kanske var det blåsten som slitit tag i den trasiga brädan och bänt upp den? Visst stängde han väl uthuset innan han gick in för kvällen? Nu blev han lite osäker på om han verkligen satt på haken ordentligt. Han hade blivit hastigt avbruten i sina kvällssysslor när frun ropat på honom. Det var sonen som ringt och han ville växla några ord.

Han hade ställt ifrån sig hinken mitt på gårdsplanen och sprungit in. Samtalet hade dragit ut på tiden och när han lite senare lagt på luren var det redan mörkt och han hörde att det börjat regna också. Under tiden han pratat med sin son hade frun kokat kvällsgröt och han hade inte känt någon större lust att gå ut igen. Hinken kunde stå tills i morgon bitti, den stod inte i vägen för någon, hade han tänkt.

Medan mannen stod och funderade på hur det var med haken till uthusdörren tyckte han återigen att det glimmade till borta vid gårdsbrunnen. Visst var det väl ett par gulgröna ögon han sett tidigare och nu var de där igen. Två ögon som stirrade rätt in mot fönstret och liksom blinkade till en gång och sedan bara försvann, snabbt.

Det måste vara katten, tänkte mannen och letade sig fram till sängen i mörkret. Han ville inte tända lampan och väcka gumman som låg i sängen bredvid. Hon skulle bli upprörd och inte kunna somna om, ifall hon visste att katten var ute i det här ovädret.

Han kröp tillbaka ner i sängen. Lite av den sköna sovvärmen hade hållit sig kvar under täcket och han försökte hitta ett nytt och behagligt läge att somna om i. När han sträckte ut benen stötte han till Solo, huskatten, som låg hopkrupen nere vid sängfötterna. Nu bytte katten säng och kurade ihop sig på nytt, nu nere vid gummans sänggavel och han kunde höra hur Solo började spinna.

Hjärtats slag ökade takten och en ilning rusade längs mannens ryggrad. Den spred sig uppåt och fick nackhåren att resa på sig.

Han sov inte mycket mer den natten. Flera gånger smög han upp och kikade försiktigt ut genom glipan i gardinen, men allt var lugnt. Plåthinken hade visserligen flyttat på sig och låg omkullvält borta vid trädgårdsmöblerna men annars såg allt ut som vanligt. Kunde den lätta vinden orkat med att flytta hinken ända dit bort? Han tyckte också att han hört ljudet av rispande grenar mot fönsterrutan, men det står inget träd så nära huset så det kunde det omöjligt ha varit. Kanske han ändå drömt alltihop. Han var lite osäker och ville absolut inte göra sig till åtlöje nere i byn. Han beslöt att inte berätta någonting om nattens händelse för någon, inte ens till gumman.

Jag, en nattsvart skepnad, har slutfört mitt uppdrag för natten och återvänder nu hem. När du minst anar det kanske jag står utanför ditt fönster...

God natt och sov gott!

© Anette Rosenberg

"God natt och sov gott!" får veckans hedersutnämnande den 27 november 2009

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv