Kortprosa

Glesbygden som försvann

Inger IMSE Segerstedt

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 24 mars 2011 12:00

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 348

Katarinas Potkäs var vida berömd. I alla fall talades det om den i bygden.  Och det var då inte mer än rätt, för godare Potkäs hade jag aldrig tidigare fått på tungan!

Det var också Potkäsens förtjänst att jag lockats så här långt från storstadsvimlet. En liten annons om en skördemarknad hade fångat mitt intresse. I annonsen utlovades obesprutade grönsaker, hembakat bröd, egenystade ostar och så Katarinas Potkäs.

Beslutet att transportera mig ut på landsbygden på söndagen, kanske var en aning överilat, men en Potkäs har stark dragningskraft på mig. Tunnelbana och buss förde mig en bra bit ut i klorofyllen men den sista kilometern fick jag minsann gå för att komma fram till byns samlingsplats. Solen ville inte riktigt bryta fram denna höstdag men jag var utrustad med både paraply och en tunn regncape i väskan. Förvånansvärt mycket folk vandrade mellan marknadsborden. Dragspel och fiol spelades någonstans i närheten. Ungar sprang omkring med ballonger och karamellstrutar. Hundar skällde och mopeder knattrade. Artigt gick jag från stånd till stånd och betraktade deras utbud. Provsmakade och nickade till tack.

Var fanns Potkäsen? Till slut var jag tvungen att fråga.

– Katarina blev lite krasslig. Men jag tror att Margit som säljer getostarna har med sig ett par burkar.

Jag banade mig tillbaka till det utpekade ståndet.

– Goddag, jag skulle vilja smaka på Potkäsen, sa jag till den unga kvinnan.

– Katarinas Potkäs, menar du förstås. Den är verkligen något extra. Tyvärr blev Katarina lite opasslig idag men jag har några burkar här. Hon pratade på medan hon öppnade en burk och lade en liten klick på papperstallriken.

Ivrigt förde jag plastskeden med den guldgula röran till munnen. Lät den ligga på tungan en stund innan jag tryckte upp den mot gommen och svalde. Lät smaklökarna förmedla den ljuvliga smaken upp till hjärnan.

Hjärtat slog ett par extra glädjevolter och kroppshåren ställde sig i givakt. Jag slöt ögonen för att avskärma mig allt omkring mig. Jag vacklade till en aning.

– Hoppsan! Är den så stark den här gången? sa ostkvinnan.