Dikter

gemene man

gemene man

gemene man på gatan gick
och kände sig gemen
och njugg och lite knusslig
och timmen den var sen
han unnade sig ingenting
och ingenting sin bror
nej, fortsatte att vandra på
i gamla slitna skor

gemene man på gatan gick
och vinternatten föll
han nötte sina kängor
så länge lädret höll
han frös om sina fötter
han frös om sina tår
men bet ihop i kylan
och väntade på vår

gemene man på gatan gick
han var en trist figur
han litade på ingen
och ständigt var han sur
förnekade sin hunger
förnekade sin törst
han hade aldrig hajat
att kärleken är störst

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information