Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 27 mars 2009 09:30

Skriven av Ann Bolinder

Träffar: 944

GÅVAN

Det hände mig något konstigt i fredags. Dagen började med att solen sände in sneda strålar i mitt sovrum. Äntligen, efter en lång rad mulna fuktiga dagar! Efter frukost tog jag en motionsrunda, gick raskt men stannade till ibland och vände ansiktet mot solen. Fläckvis var det glashalt och man fick vara försiktig där. På hemvägen hade jag gamle Holger Svensson i 2 B framför mig. Han stultade på med sin kryckkäpp och en fullpackad ICA-kasse. Plötsligt halkade han till och blev stående, vacklande och bredbent, på en spegelblank isfläck med kassen mellan fötterna. Käppen kanade slamrande iväg.

”Ramla inte!” skrek jag fånigt nog och skyndade till undsättning. Jag förde honom i säkerhet med ett fast grepp om hans arm och hämtade käpp och kasse. ”Hur gick det”? Jag fick inget svar men han tog emot käppen. Jag tog kassen och vi fortsatte under tystnad. Tre trappor upp bodde han och tog långsamt steg för steg medan han andades tungt. Väl uppe sa han befallande: ”Vänta!”

Jag hörde hur han bökade och muttrade därinne. Så kom han ut i trapphuset och höll fram ett halvgenomskinligt, glittrande föremål. Det var en liten elegant, gammaldags teaterkikare. Den såg ut att vara gjord av något slags kristall.”Ta den”, brummade han.

Det kunde jag ju inte! ”Jag vill inte att pojkarna skall ha den, de skulle missbruka den”. Han sträckte uppfordrande fram den. Det gick inte att säga nej. Hemkommen la jag in den i linneskåpet, efter att ha torkat av den med en fuktig trasa. Det hela kändes olustigt på något vis. Där har den legat tills nu.

I dag fick jag höra av en granne att Holger Svensson dött efter att ha fallit i hemmet. Troligen av ett slaganfall. Jag kom att tänka på kikaren och nu sitter jag vid köksbordet med den och eftermiddagskaffet framför mig. Jag ser ut på den välkända utsikten; gräsmatta kantad av kala lövträd, gungor och sandlåda. Kullens mjuka kurva med de stora stenblocken där barnen brukar leka och träsoffan med sitt bord. Om man skulle pröva? Jag sätter kikaren till ögonen och får en chock! Borta är sandlåda, bord och bänk. Lövträd och buskar täcker gräsmattan, men kullens krön är en glänta bevuxen med högt mjukt vajande gräs. Så stort stenkumlet blivit! En svart öppning där tycks leda inåt. Gräset framför är nedtrampat. Detta hinner jag se innan jag rycker kikaren från ögonen och hastigt ställer den ifrån mig på fönsterbrädan. Hjärtat dunkar, jag är torr i munnen och andas fort. Vad är detta? Har jag blivit tokig? Jag tänker inte ta i den mer!

Nu är det fredag igen. Våren tycks gå framåt. Jag har varit och handlat. Allt gick bra. Jag kom ihåg kortnumret och att lämna fram pantkvittot för tomflaskorna, så jag är nog inte tokig ändå. Kikaren har stått i fönstret och tittat på mig i två dagar nu. Så känns det i alla fall. Det kan knappast vara farligt att använda den? Holger var ju över åttio när han dog. Jag känner mig upphetsad och hjärtat bankar när jag lyfter kikaren till ögonen. Samma syn som förra gången! Något rör sig i det svarta hålet. En man, satt och muskulös, kryper fram och reser sig upp. Han är klädd i något läderaktigt som han snott runt höfterna. Pannan är låg, håret tovigt och käkarna kraftiga. Ögonen då? Jag vill komma närmare och vrider på den lilla ratten. Ögonen är djupliggande och bruna, skäggväxten sparsam. Han plirar mot solen och ser sedan rakt på mig. Jag känner mig ertappad och sänker hastigt kikaren, men höjer den igen. Nu formar han händerna runt munnen och gapar stort. Han ropar! En gul skugga kommer glidande runt klipporna, store tid, ett lejon eller är det en puma? Åh Gud, den kastar sig över honom! Mannen tar skrattande spjärn med ryggen mot klippväggen, kramar om djuret som nosar honom i ansiktet och skjuter det sedan ifrån sig. Han gör upp eld på en sotig härd som jag inte noterat tidigare. Trär upp bitar av något, ja kött och något som ser ut som lökar, på en pinne. Hänger upp den över elden mellan två klykor. Det gula djuret sitter vackert med svansen lindad runt tassarna och ser ut att ge upp små pip med munnen knappt öppen. Det tigger. Mannen kastar leende ett stycke till djuret som tar emot och bollar det heta köttet mellan tassarna. Nu äter mannen glupskt. Men inte kan köttet vara genomstekt än? Blodblandad köttsaft rinner ner över hans haka. Jag har svårt att slita mig från synen.

Nu har jag varit där många gånger. Jag har prövat att titta från balkongen, men därifrån syns bara en matta av trädkronor. Jag håller mig till köket. Alltid tycks solen skina över kullen och ändå växer allting frodigt. Alltid händer det något. Djuret har fått ungar, tre stycken och hon håller dem i mannens håla om nätterna när hon själv går på jakt. De leker på kullen om dagarna, men ibland är de utom synhåll. Hon och han delar på de byten de tar hem. En flock hyenor, eller var det vargar, försökte komma åt ungarna en kväll. Flocken tvingades fly för mannens klubba, men han fick jobba hårt! Han håller elden brinnande nätterna igenom nu.

Mitt eget liv flyter annars på som vanligt: Bädda, laga mat, diska, handla och städa. Ett och annat telefonsamtal från barnen när de har tid. Allting känns så tråkigt och förutsägbart. Men jag har minsann upplevt perioder i mitt liv då det hände saker och då jag alltid var ängslig och bad till Gud om att få lugn och ro. Jag borde vara tacksam.

Jag har låtit bli att titta i flera dagar nu. I stället har jag haft ett par väninnor på middag. Vad vi har blivit gamla! Vi pratade bara om krämpor och om hur dyrt alltig blivit och om någon som dött. Jag skall ta mig en titt nu innan jag lägger mig. Det är alldeles svart över kullen, bara en gnista syns från elden i grottöppningen.

Det irriterar mig att han är så tafflig! Varför låter han inte köttet bli genomstekt, nog skulle det bli godare då? Det borde vara enkelt att få till en dörr eller en kraftig grind framför grottöppningen så att han slapp hålla elden brinnande hela nätterna. Fast hans kniv ser bra klumpig ut. Han har säkert inte ordnat det trevligt för sig inne i grottan. Jag skulle kunna…