Kortprosa

Gammjäntan

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 16 maj 2007 10:52

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 1982

Gammjäntan

Jag körde dom sju milen rakt ut till ingenstans. Idétorkan hade blivit permanent. Kollegan som skickat mig till denna avlägsna by hade dock garanterat att den skulle upplösas och bli ett minne blott. Ack vad jag tvivlade, men det var i alla fall värt ett försök.

Så fort som bilen körde upp på infarten, så öppnades dörren och en krum liten gumma kom ut.

– Välkommen lilla fröken till Skogsnäs, det är jag som är Stina.

– Goddag, jag heter Lotta Stenberg och kommer från Nyhetsbladet.

– Stig in lilla hon, vi börjar väl med kaffet, så att vi blir lite bekanta.

Så klokt sagt, det här skulle nog ordna sig tänkte jag och följde henne in i den lilla stugan.

 Medan kaffet kokade så fick hon fram ett välfyllt fikafat som garanterat bjöd på hembakat. Jag plockade fram mina block och bandspelaren.

– Har du något emot att jag använder bandspelaren? frågade jag.

– Nä inte då. Men jag har lite svårt att förstå vad du ska skriva om mig för. Jag har väl inte gjort nåt som folk vill läsa om. Jag har ju bara varit här på Näset hela mitt liv, Ja vi kallar det Näset så här till vardags men det heter Skogsnäs 3:24 och har trettio hektar skogsmark och fem hektar åkermark som håller på att växa igen.

– Jag föreslår att vi slår på bandspelaren och så pratar vi på medan vi dricker kaffe. Jag blir så sugen av att se allt gott du dukat fram. Du kan väl berätta lite om vem du är Stina.

 Och så började Stina berätta…

Jag föddes som nummer fyra i en syskonskara på tretton barn. Det blev bara två flickor så mor fick inte mycket avlastning precis. Det var ju otänkbart att någon av pojkarna skulle utföra några kvinnosysslor. Ibland undrar jag vad dom gjorde i skogen hela tiden, dom måste ju ha slagits om sysslorna. Men där kan jag ha fel för dom var då alltid så trötta så dom behövde vila efter middagen, när vi kvinnor städade bort inne och gick ut till korna för kvälls mjölkningen.

Ja, ja det var ju som det var. Hur som helst så fick jag hjälpa mor med att diska och städa så fort jag kunde hålla i en borste. Inte tror jag att det blev så rent alla gånger. Men vi var väl van vid en annan bakterieflora på den tiden. Idag skulle vi väl dö på fläcken med en liknande hygien, eller brist på hygien, ska jag väl säga.

När jag så var sex år fick jag äntligen en lillasyster, efter tre småbröder och tre storebröder så var det trevligt. Sedan födde mor fem pojkar till och man förstod ju inte så mycket av hur det kom sig. Det var ingen sensation att det fanns en ny unge i vaggan när man vaknade på morgonen. Enda gången som jag minns att mor låg kvar i sängen ett par dagar var när hon fick tvillingarna Knut och Valter. Dom var så förtvivlat små och levde bara i två dagar. När dom dött steg mor upp och gick till sina sysslor som vanligt. Efter det kom det inga fler ungar.

Min älskade lillasyster Lotten var som en solstråle till humöret. Men var rätt klen till kroppen så hon var för det mesta inne och sysslade på. När mor så drabbades av ännu en svår sorg så blev hon sig inte längre lik. Hon liksom slöt sig inom sitt eget skal som man säger. Det var Arvid som omkom i en olycka i skogen. Han var född året efter mig.

Men alla vi andra tio barn har vuxit upp här på Näset. Allteftersom så lämnade pojkarna gården, det fanns inte utkomst för flera vuxna. Och så träffade dom ju jäntor och ville bilda egna hem. Lotten fick plats hos en sömmerska inne i Stan och så var det plötsligt bara jag kvar av alla ungar. Ja Lotten kom ju hem på kvällarna tills hon träffade sin Bertil och bosatte sig i Stan. Hon har förresten blivit både farmor och mormor. Det kunde man inte tro så klen som hon var som barn.

Mor tynade sakta bort och Nittonhundraåttiotvå så dog hon, stilla och lugnt här hemma. Ja, ja vilket slit hon hade lilla mor med alla ungar å allt annat. Uschiana mej vad kvinnfolket fick slita.

Far han trampade på i ullstrumporna, som man säger, i femton år till. Vi skickade iväg sista korna medan han levde och det tyckte han var hemskt. Undrar om han inte blev lite tossig av just det. Han ville helst vara i lagårn, fast det inte tog mycket tid att ge grisarna och hönsen. Men han var där och stökade på för jämnan.

Jag hade ju både elspis, kylskåp och tvättmaskin vid det laget så jag satte igång med att låna böcker för att få tiden att gå. Tänka sig, sitta och läsa mitt på blanka dagen, det skulle mor ha sett. Just nu läser jag om Finska vinterkriget. Det är något att skriva om det och att läsa med för den delen.

Ja, något mer har jag väl inte att berätta. Inte tycker jag att det här är något att skriva om men det var ju trevligt att du kom på besök.

Jag slog av bandspelaren och så hördes bara väggklockans tick-tack i det trevliga köket. Skymningen sänkte sig över gården och jag samlade ihop mina grejer.

– Tusen tack det här var jätteintressant. Jag skriver ner en text utifrån bandet och skickar den till dig så du får läsa innan det går i tryck.

– Tja, inte vet jag om det ska vara så nödvändigt. Jag vet ju vad jag har sagt. Jag får väl läsa det i tidningen sen.

 Förundrad över denna starka kvinna körde jag tillbaka mot Stan.

Medan det mörknade i skogslandet så blev mitt sinne allt ljusare. Det riktigt kliade i fingrarna, jag ville skriva ner Stinas historia redan ikväll. Idétorkan var över för denna gång.