Gästen

Flickan kunde känna det i luften men helt säker blev hon först då hon såg att modern hade börjat pyssla. Det var på det där särskilda viset som hon bara gjorde då decembermånad hade börjat. Varje år var det likadant då flickan anade moderns väsen som en djup och fridfull närvaro. Det fanns en mjukhet i hennes rörelser och ett sätt att feja som väckte upp en ur vardagen. När hon sedan hörde hur modern nynnande för sig själv visste hon att det var dags. Tillsammans skulle de nu börja förbereda sig för mötet som skulle äga rum. Modern behövde aldrig säga till eller förklara något för henne. Flickan bara visste när det var dags och hon började då som alla andra år hon kunde minnas att hjälpa till hemma.

Allt skulle vara skinande rent då Gästen kom. Marmorbordet i vardagsrummet skulle poleras, askan skulle tas bort från öppna spisen så att elden när det väl var dags kunde startas om från början. Apelsiner med nejlikor och röda sidenband skulle hängas upp i fönstren så att en fräsch doft spred sig i rummen. Pepparkakor och ungersk rulltårta med vallmofrön skulle bakas. Ljus skulle stöpas från stumpar man sparat under året. Julkort skulle tillverkas och skrivas. Det var bland det roligaste för då fick man sitta vid bordet och klippa och klistra eller rita. Men även städandet och putsandet kunde kännas underbart konstigt nog.

Allt som gjordes för Gästens skull gjordes alltid med största omsorg och med snigellångsam närvaro. Man hade aldrig bråttom utan vårdade ömt varje syssla som om den var fullkomlig och nog i sig själv, det var en sällsynt upplevelse och flickan tröttnade aldrig på den. Det var som om tiden stod stilla. Nu vad det den tiden på året då det var så mörkt att man både fick gå till och från skolan i mörkret. Men snart skulle ljuset återvända sade mamman alltid för att de närmade sig midvinter.

Ändå handlade allt om Gästen och allting fick en betydelse som det inte annars hade. Alla göromål kretsade kring detta och det talades allt mindre om annat och i varje fall inte om onödiga saker. Det pysslades i tystnad och då blev även de mest ordinära saker liksom magiska tyckte flickan. Ibland småpratade hon med modern, för det var inte så att det var förbjudet på något vis, men ofta gled de snart in i en gemensam tystnad där känslan för gästens ankomst gjorde stunden helig och allt prat blev onödigt.

Att plocka undan från bordet som var ett måste i vanliga fall gjorde flickan nu för Gästens skull. Att städa upp på sitt rum genom att få undan alla kläder från golvet och alla böcker och papper som låg huller om buller på skrivbordet gjorde hon nu med glädje för att hedra Gästens ankomst. Åh det var ljuvligt! Men konstigt egentligen, tänkte flickan, att allt det som mamman tjatade om i vanliga fall nu kändes skönt att göra. Det var liksom tyst inne i hennes huvud och allt hon företog sig blev till någon slags otänkt andakt hon inte ens hade ord för. Det bara var så som det alltid hade varit och ju närmare jul de kom desto mer spred sig den här andakten genom hemmet.

Ibland kunde flickan till och med känna den utanför hemmet. På väg till skolan till exempel då hon gick genom skogen och ner för stigen som ledde till den långa gångvägen. Men oftast glömde hon bort den helt då hon mötte upp med sina kompisar och de började prata om allt möjligt. Sedan då skoldagen var slut var det dock som om flickan sögs tillbaks till hemmet och modern som hon visste var uppslukad av förberedelserna. Hon skyndade sig då att bege sig hem och tackade nej till besök hos kompisarna, sade att hon lovat gå hem för att hjälpa till trots att modern inte alls ställt sådana krav på henne.

Så fort hon kom in på sin egen gata kom stämningen tillbaka och hon fick spring i bena. I samma ögonblick hon slängde igen ytterdörren, fick av sig ytterkläderna och slängde skolväskan på golvet kom stämningen tillbaka med full kraft. Då kunde hon sitta i timtal och bara titta vid matbordet, dricka sin eftermiddagschoklad och njuta av hemmet som var fyllt med skönhet och outtalad närvaro. Ingen pratade om Gud eller Jesus där hemma. Det var ord hon hade hört i skolan men hemma talades det bara om Gästen.

Pappan blev lycklig av att se sin hustrus tillfredställelse och dotterns lycksalighet. Mjukhet spred sig med julens förberedelser och det fanns nog ingen tid på året då hemmet var så fyllt av kärlek som vid jul. Talet om Gästens ankomst betraktade han lite som en slags andlig lek som hustrun och flickan lekte men med åren hade han vant sig och börjat känna av andakten i hemmet. Han skulle dock inte riktigt inse det förrän långt senare då hans hustru lämnat kroppen men det är en annan historia. För flickan däremot var förberedelserna en högst allvarlig sak och hon trodde länge att alla familjer förberedde sig för Gästens ankomst inför julen. Det var för Gästen man skapade skönhet, köpte klappar, gjorde hantverk, lagade mat, fejade och dekorerade med ljus. Det var för Gästens skull man gjorde allting långsamt så att man verkligen kunde känna vad man gjorde med närvaro och andakt.

Allt det andra som var runt omkring med speciella teveprogram, jultomtar och köprush brydde hon sig inte så mycket om. De flesta julklappar i familjen var hemgjorda saker. Handlade gjorde man bara sparsamt men det mesta gick till den goda maten de åt vid jul.

När den lilla familjen väl satt på julaftonskvällen så visste man att Gästen hade kommit. Det bara var så fast ingenting egentligen hade hänt. Pappan spelade piano och de öppnade klappar, åt och sjöng. Ibland spelade de fyrhändigt flickan och pappan. När hon varit yngre hade hon trott att det var likadant i alla familjer. Vad synd det var om alla dem som inte kände Gästen tänkte hon ibland.

Då flickan vaknade på juldagsmorgon visste hon att allt var fullbordat. Nu kunde man lugnt avsluta året och påbörja ett nytt tills nästa gång det blev dags igen.

Den dagen då flickan själv blev mor fortsatte hon helt naturligt att föra vidare traditionen med Gästen. Men en dag hade hennes tankegångar ruckats. Mamman låg då på sin dödsbädd. Hade hon planerat detta? Hon visste inte. Skulle nog aldrig få veta. Men ett var säkert, det som mamman sade till flickan på sin dödsbädd förändrade hennes världsbild så att varje dag hädanefter och resten av hennes liv skulle komma att kännas som julafton. Mamman låg på sin sjukbädd med flickans hand i sin och sade;

– Du minns väl hur vi alltid fejade för Gästens ankomst vid jul?

– Ja det är klart att jag minns mamma. Hur skulle jag någonsin kunna glömma det?

– Jag vill att du ska inse att Gästen alltid är här, sade modern och fortsatte; Djupt inne i varje varelses hjärta finns en essens, en slags närvaro och den är ett med Gästen. Genom att tänka att vi förbereder oss för ankomsten blir vi medvetna om det och går ur vägen för oss själva. Glöm aldrig det min älskade flicka att Gästen är du själv utanför det kända och invanda. Och när jag lägger av min gamla kropp ska du veta att det inte behöver finnas någon sorg över detta för Gästen som bor i hjärtat och är själva hemvisten för min själ kan aldrig dö.

Och flickan förstod.

© Franciska von Koch

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv