Frihetens pris, del 3

Det blev jul och nyår och dagarna förflöt som vanligt. På självaste trettondagsaftonen kom Tore och Annika ihop sig rejält om den där ”fria kärleken” igen. Tore ville inte ändra på sin syn angående den, så Annika beslöt att ändra hans uppfattning en gång för alla. Hon hade vare sig kraft eller lust att fortsätta bråka om detta ämne längre. Inte när det fanns så många allvarligare saker att oroa sig över.

– Visst, sa Annika helt lugnt istället. Det är kanske inte så dumt det där ”fria”. Jag tror att det är dags att jag prövar, så att jag vet vad jag talar om i fortsättningen. I kväll åker jag ensam till Terrassen och dansar. Det verkar vara mer intressant än att stanna hemma och käftas med dig, min käre allvetare.

Tore avslöjade inte med en min eller ett ord vad han kände. Om han kände något över huvud taget.

Annika tänkte att om hon gav honom en rejäl dos av hans egen medicin, så han åtminstone visste hur den smakade. Då kanske han skulle ändra sig. Detta onödiga tjafs kunde hon inte hålla på med längre. Inte nu när det fanns problem som var mycket viktigare.

”Man måste prioritera”, brukade Tore säga allt som oftast när det var något som blivit efter. Annika mumlade för sig själv att detta var en prioritering så god som någon. Om hon blev av med ett onödigt bekymmer, var det guld värt ansåg hon. Det räckte gott och väl med alla andra problem och konflikter som de höll på med.

Hon tonade håret i en alldeles ny nyans och lade en omsorgsfull makeup. En rödaktig slinga i luggen gjorde susen. Skulle hon ta den röda klänningen eller den svarta med de djärva slitsarna? Hon bestämde sig för den svarta och ett par högklackade skor.

Slank och elegant, urtjusig, konstatera hon där hon stod framför spegelväggen och såg på sin person i helfigur.

Det var inte för att infånga en man, som hon hade ansträngt sig så. Nej, hon ville låta Tore avgöra om det kändes bra att förberedelserna för den ”fria kärleken” tog både hennes tid och kraft i anspråk. Vad kunde han få ut av Annika medan dessa förberedelser pågick?

Hon tog på sig den svarta fuskpälsen som hon endast använde när hon ville vara riktigt extra elegant. Annika som i vanliga fall var mycket ekonomisk ringde efter en taxi. Hon ville visa att den fria kärleken även kostade en del.

– Jag är nog inte klok, sa hon så tyst att hon själv knappt hörde det. Men är jag inte redan galen, så blir jag det, om jag inte försöker att ändra på all skit som känns fel, fortsatte hon sin mimliknande monolog.

Hon vände sig om när hon stod vid ytterdörren. Hon såg på Tore. Helst av allt skulle hon ha velat sparka av sig sina högklackade skor och kasta sig i hans famn.

Om han för ett enda ögonblick hade försökt att hindra henne skulle hon ha fallit till föga omedelbart. Nej, han sa inget sådant som: ”Älskling stanna, jag vill inte dela dig med någon! Jag vill ha dig för mig själv.

Nej och åter nej, nu fick hon spela det spel som hon påbörjat. Det skulle ju vara att nedvärdera sig till en grad som inte gick att beskriva, om hon nu struntade i allt. Hett önskade hon att han velat säga ”STANNA HEMMA MED MIG!” – Vad skulle hon uppnå med det här om hon inte löpte linan ut?

– I kväll ska jag pröva den där ”fria kärleken”. Tack för tipset, Tore!

Det var inte svårt att finna en villig kavaljer. Hon fick fatt i en trevlig herre. Han var snygg och välklädd. De dansade och hade trevligt. Den erotiska gnistan ville inte infinna sig hos Agneta. Det var väl för att hon hade tänkt släppa den känslan lös, tänkte hon ironiskt. Typiskt!

Tänk så lustigt funtad man är, tänkte hon. På den tiden då hon ännu hade sin moral i behåll – for det lite anklagande genom hennes hjärnceller – hade det väl pirrat i kroppen när hon hade dansat med någon stilig kavaljer fast denne inte varit hennes lagvigde.

Flera gånger dök det upp en annan känsla mitt i glädjen. Hon började känna sig som ett vilset barn som tappat bort sin mamma. Mycket obehagligt och vemodigt.

Textarkiv