Noveller

Främling på tåg

Åke Boström

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 15 april 2008 16:00

Skriven av Åke Boström

Träffar: 1428

Främling på tåg

På Förintelsemuseet i Washington finns ett foto som visar hur naziofficerare och deras kvinnliga medhjälpare festar i Solahutte nära utrotningslägret i Auschwitz. Att de jobbar på Auschwitz verkar inte bekomma dem det minsta; någon har tagit fram ett dragspel – humöret är på topp.

Fotot fanns i ett album som hittades strax efter kriget i en lägenhet i Frankfurt av en amerikansk underrättelseofficer. Nu är det publicerat i Dagens Nyheter. Ett liknande foto fanns i mina föräldrars fotoalbum; kvinnor i uniformsskurna klänningar med breda vadderade axlar och halvlångt hår med den bakåtstrukna vågen i hårfästet. De sitter i knäet på männen på samma sätt som hos tyskarna. Två har bytt karlar. Tant Maja sitter hos farbror Helge och tant Vera sitter hos pappa. Det är ju fest. De är lite berusade och karlarna sjunger.

Jag tar en slurk kaffe och tittar ut genom tågfönstret. Granskogen svischar förbi precis som på spåret och när den glesnar framträder de vita rundbalarna på åkrarna lika tydligt som på sommaren; det är en ovanligt mild vinter i år.

”Nypåstigna i Herrljunga.”

Rösten är hes. Hon skulle ha kunnat spara den en vagn för nypåstigna kan knappast ha hunnit få av sig ytterkläderna, göra sig av med bagaget, sätta sig i restaurantvagnen och börjat äta eller fika, som vi andra gör. När hon har passerat kön till kassan hamnar hon i mitt synfält och det slår mig hur lik Lena hon är. Samma höga panna, det platta ansiktet med en lång välformad näsa, den breda munnen med de fylliga läpparna. Hennes läppstift matchar den Löfbergs-lila-färgade uniformen. Om jag klädde av henne uniformen och satte på henne Lenas Adidas skulle det kunna vara hon som hade gått med mig på stranden den där dagen.

I jämnhöjd med mitt bord, på andra sidan mittgången, sitter två tonårstjejer och dricker Cola Light. En av dem ser ut som Marie Picasso. Hon har en ros tatuerad på överarmen, kompisen en örn. Den tredje i deras sällskap är på väg, en kille i deras egen ålder. Hans huvudbonad är stickad två räta, en avig och jeansen slutar halvvägs ner över ändan. Jag undrar varför. Är han inte rädd att han ska få stå där med rumpan bar? Eller är det just det han är. Man måste vara förberedd fast man inte vet vad man ska vara förberedd på.

Jag viker ihop tidningen och ställer mig i kön för en påtår. När kvinnan framför mig ska betala lägger hon sin handväska på disken. Mitt i den, i en genomskinlig dragkedjestängd plastficka, ligger Bob Dylans senaste och jag kan inte låta bli att titta till lite extra, kanske påfluget, men han är min hjälte. Hon betalar för te och köttbullesmörgås och sätter sig vi mitt bord. När jag betalat mitt sätter jag mig snett emot och slår upp tidningen. Hon tar ut cd: n och drar igen dragkedjan.

”Gillar du Bob Dylan?”, frågar hon.

Jag känner mig som om jag har fastnat med fingrarna i dragkedjan.

”Bob Dylan skulle inte gå vidare om han ställde upp i Idol”, säger jag och bläddrar. Jag hamnar på nöjessidan.

”Nej, det är sant. Inte Zarah Leander heller”, säger hon och pekar på en annons från Folkoperan: Zarah i Hitlermustasch. Hon plockar en köttbullehalva med fingrarna. Lite rödbetssallad följer med och hon suger av sitt pekfinger.

I tystnaden som följde steg volymen på ungdomarna vid bordet bredvid och vi tjuvlyssnade.

”Min flickvän anklagar mig för att bara sms:a henne tomma ord”, sa killen med hänget.

”Va då tomma ord”, säger Picasso-kopian. ”Det finns väl inga tomma ord.”

Min bordsgranne och jag tittade på varandra och insåg att vi var generationskamrater och medbrottslingar.

Jag bläddrade tillbaka till bilden på nazityskarnas fest och vände på tidningen så att hon såg den rättvänd. Jag berättade att den påminde så mycket om ett foto i vårt familjealbum: kläderna, frisyrerna och längst ut i raden i bägge länderna en man som spelade tvåradigt dragspel; hos oss var det farbror Erik.