Noveller

Försoningens enkla bukett

Anette Rosenberg

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 14 mars 2011 10:10

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 322

Jag stannar till en stund utanför den smidda järngrinden och torkar svetten ur pannan. Solen står fortfarande högt på himlen fast kvällen är sen. Den enkla buketten jag plockat utefter vägkanten börjar redan tappa sin spänst. Stjälkarna viker undan likt mina egna gamla uttjänta ben. Hjärtat börjar sparka och stångar sig blodig mot bröstbenet. Jag försöker tämja det som så många gånger förr.

Som liten grabb brukade jag ofta ligga platt på mage. Mage mot mage med bryggans uppluckrade brädor som flagnade av och ibland åt sig in i mitt bara skinn. Nästippen kunde jag precis pressa ner i mellanrummet mellan tionde och elfte brädan, från stranden räknat. Jag hade noga provat mig fram mellan alla springor i bryggan. Inget mellanrum passade min näsa bättre än det mellan tian och elvan. Tolvte springan var också viktig. Den måste passa in i avståndet från näsan till ögonen så att jag kunde ligga och kika ner under bryggans universum, i en avslappnad ställning. Bredvid mig låg metspöet. Far hade täljt mig ett stadigt metspö av sälg och knutit fast en lina med sänke och en liten metkrok på. Mitt första egna.

Jag kommer ihåg känslan jag fick när far gav mig fiskespöet. Det virvlade till inuti mig som under en höststorm och hjärtslagen höll nästan på att spräcka bröstkorgen. Lite tafatt räckte han mig spöet och muttrade någonting i stil med ” här har du grabben”. Jag ville kasta mig runt midjan på honom och bara hålla kvar taget. Säga något, utan att gråten snärjde och pockade bakom mina ögonlock. Men stora karlar visar inte känslor på det viset. ”Sträck på dig min son”, brukade far säga, när orden stockade sig och rodnade gled som en brusten solnedgång över kinderna. Jag svalde hårt, flera gånger, karl som jag var.

Varje gång jag gick ner till bryggan tog jag med mig metspöet. Kanske gjorde jag det mest för fars skull. Visst älskade jag metspöet som far gjort åt mig men jag njöt egentligen mest av att bara vistas nere på bryggan. Ligga platt på mage och kika ner i gluggen till mitt universum. Jag hade hoppats på att allt skulle bli annorlunda. Om jag nu visade far min uppskattning för metspöet, kanske han också skulle se mig. Far var som uppslukad av sitt. All ledig tid tillbringade han nere i byn. Han sprätte och drog sagolika fiskehistorier både till höger och vänster. Far skröt vida kring om det fantastiska fiskespöet han tillverkat åt sin son.

Jag hade önskat att han en gång, bara en enda gång, hade gett mig en bråkdel av sin tid och följt med mig ner till bryggan. Jag hade önskat att han en gång, bara en endaste gång, hade tagit min vilsna lilla hand i sin.

Jag visste att hans händer var varma. Lite spruckna och skrovliga men samtidigt mjuka och varma. Jag visste, för en gång när jag var sjuk, hade jag känt. Far hade lagt handen på min febriga panna, bara flyktigt och helt reflexmässigt. Jag hade känt. Handflatan var torr, varm och mjuk. Jag hade önskat, att han en enda, bara en endaste liten ynka gång under mina pojkår, tagit min hand. Tagit min lilla hand och följt med mig ner till bryggan. Pratat med mig så där enkelt, om allting och om ingenting alls. Men vi var karlar och stora karlar går inte och småpratar om ditt eller datt. Nej, kraftfulla karlar bröstar upp sig som en flock tjädertuppar, så skjortknapparna ryker och viner som kanonkulor genom luften. De skrävlar och bräker ur sig. Skroderar och häver ur sig.