Kortprosa

Förgätmigej bland vallmo och smörblommor

Annmarie Forsell Nilsson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 02 mars 2011 14:00

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 525

Ängens gula smörblommor vajade, böjde sig framåt och ner mot sluttningen som slutade intill den lilla sjön. När vinden drog sig tillbaka, reste de sig upp och lyfte ansiktet mot himlen. En ny vindpust och hela det gula fältet rörde sig. De var samstämmiga, en order från vinden och de följde den utan motstånd. Några kor betade i hagen, böjde på huvudet och luktade, öppnade munnen tog lite gräs och idisslade sakta. Korna viftade bort några flugor med svansen, tittade ner i gräset. Smörblommorna blev kvar, de hade intagit ängen och ingen kunde få bort dem därifrån.

På ängen lyste en blå förgätmigej, i mattan på allt det gula en blå färg.  Färgen lyste och kallade på uppmärksamhet. Den hörde inte hemma i allt det gula. Förgätmigej sträckte på stjälken, bredde ut sina rötter i myllan, för att stå stadigt i den hårda vinden. Då lite längre bort på ängen lyste ännu en blå blomma bland allt det gula. Det fanns fler blommor av samma färg, den lilla förgätmigejen var inte den enda blå blomman på ängen. Vinden rusade fram över ängen, de gula smörblommorna vajade med, den blå stod rak och stadig, längre fram en annan förgätmigej som inte böjde sig för vinden. Ängen ändrade färg, lite här och där lyste blå blommor.

En lång och ståtlig röd vallmo växte med en fart som fick smörblommorna att titta upp. Vem hade intagit deras äng. En stark blomma med en färg som tog över hela ängen. De slöt sig närmare vallmon, i den blommans närhet ville de vara. Vallmon skulle skydda dem mot vinden som rullade ner från berget i närheten. Den röda blomman fick skydd av allt det gula runt omkring och växte sig ännu större och starkare på ängen.

Vallmons små frön började sprida sig i vinden. Korna undvek dem, men fröna gick ner i den tjocka myllan. Satte sig fast och spred sig. Jorden blev sjuk och korna magrade sakta. Jorden var inte som den brukade vara. Den fick en dålig lukt.  Kossan lade sig intill en blå förgätmigej, luktade och somnade in.

En storm drog över ängen. Den första vallmon knakade och gick av på mitten. Låg i backen, med den röda blomman, djupt ner i jorden. Det knakade och brakade, en efter en föll vallmon, ett täcke av små röda blomblad. Smörblommorna låg platt på marken. De orkade inte stå emot, ingen stor och hög blomma skyddade dem längre.

Den blå färgen bredde ut sig på ängen. Små enstaka förgätmigej som kämpade i motvind hade inte gett upp. De stretade på, blev fler och fler. Det unkna i jorden började försvinna, vallmon hade gett upp för stormen som var hård och stark och knäckte deras stora stjälk. Smörblommorna reste sig sakta och slöt upp runt omkring förgätmigej utan att kväva dem. De höll ett bra avstånd till de blå blommorna och lämnade ett utrymme, de hade sin plats på ängen. En god doft av ren mylla spred sig över jorden.

Korna gick på ängen, hittade fint grönt gräs mellan smörblommor och förgätmigej. Tog en saftig tugga. Lade sig bekvämt på den gula och blå mattan. Idisslade sakta.

© Annmarie Forsell Nilsson