Kortprosa

För evigt

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 07 december 2010 08:00

Skriven av Yvonne Kristensson

Träffar: 381

De gick sakta framåt på stigen, sida vid sida. Deras fingrar var sammanflätade och deras höfter nuddade vid varandra för varje steg de tog. Ingen av dem sa ett ord, de var båda djupt försjunkna i tankar, men ändå så intensivt medvetna om varandras närvaro. Kvällsvinden var ljum och doftade av skogsvioler och vildjasmin. 

Någonstans långt bort i fjärran bräkte ett ensamt får i den stilla kvällen. Himlen, som varit klarblå hela dagen, började anta en svagt rosa ton med skiftningar i purpur lila. Solen höll på att gå till vila och satte himlen i brand med sina sista strålar. Augustikvällen var som en sagobild, målad i ordlös skönhet, med sin svala grace och blomstrande ljuvlighet. På något vis var kvällen så vacker att det gjorde för ont att titta på den, och samtidigt som blicken drogs till allt det underbara så riktade man blicken åt ett annat håll för att slippa se och känna. Se allt det vackra som rörde upp känslor av sorg och vemod. Svalorna blixtrade fram över kvällshimlen i jakt på ett sista skrovmål innan mörkret dolde dagens meny. Till och med svalornas kvitter hade en underton av melankoli som vred om någonstans djupt inne i hjärterötterna.

De två vandrade sakta vidare i kvällsskymningen, med tystnaden som en osynlig skugga bakom dem. De pratade inte, de visste båda vart de var på väg, och varför. I sina tankar hade de redan vandrat denna stigen tusentals gånger, och ingenting kändes främmande eller konstigt, bara naturligt. Det var så här det skulle vara för dem, allt var redan bestämt och det fanns inga andra alternativ. Så ljuvligt vacker och underbar deras kärlek hade varit när den slog ut i full blom! Den var så full av liv. Så glödande och passionerad. Så full av skratt och glädje och nyfikenhet. Ingen av dem hade någonsin upplevt något liknande, och de häpnade och förundrades över kärlekens alla nyanser och skiftningar. De var som två små barn som öppnade stängda dörrar, och mållöst betraktade varje ny överraskning med oskyldiga ögon. De utforskade allt tillsammans med öppna sinnen, och ingenting var fel eller förbjudet. De levde i varandra, med varandra, genom varandra. Någonstans trodde de att det skulle vara för alltid, att just deras kärlek var så speciell att den skulle vara för evigt.

Men, omvärlden betraktade deras kärlek med avsky, fördömde deras ömhet och kräktes galla över deras nyutslagna kärleksblomma. De följde ju inte mallen för vad som var rätt och riktigt, vad som kan accepteras i en värld full av kritiska ögon. Inte ens kärlek, hur vacker och underbar den än må vara, kan ursäktas om den inte följer spelreglerna. Människor pratade, hånade och stirrade på dem, vart de än gick. Telefonen ringde mitt i natten och elaka röster väste i deras öron, postlådan fylldes med otäcka hotbrev, och till och med deras familjer och vänner tog avstånd. Deras kärlek var inte fin nog, den hade inte samma värde som andras. De hade kämpat så länge nu för att få en liten plats i världen, en liten plats att andas och växa på. De hade sökt tröst och styrka hos varandra så många gånger, och kärleken hade slagit sina armar om dem igen, och lovat att hjälpa dem igenom allt hat och förakt. Och nu, nu var de äntligen på väg.

Havet öppnade sig och bredde ut sin välkomnande famn vid stigens slut. Små böljor smekte mjukt mot strandens vita sand. De kände båda av tabletterna de tagit innan de gick hemifrån, ett dåsigt lugn spred sig i kroppen och tog udden av den rädsla och ängslan som tidigare härjat där. Nu fanns där bara lugn och ro, och ett hopp om att få vandra vidare tillsammans.

De klädde av sig i strandkanten och lämnade kläderna i en trasslig hög. De två sommarklänningarna tycktes söka varandras närhet även nu i denna sista stund. De röda sandaletternas remmar svepte över de svarta sandaletternas remmar i ett ängsligt försök att hålla samman något som världen krossat med hån och fördomar. De två såg på varandra, söp in varandra med djupa andetag. De lade sina ansikten mot varandra och deras tårar blandades. Allting var förunderligt tyst och stilla, som om hela världen höll andan. De plockade varsin blomma och satte i varandras hår. Hon, den lilla späda mörkhåriga, fick en djupröd vallmo, och hon med de ljusa ostyriga lockarna fick en vit prästkrage. Rött för kärleken som inte fick leva, och vitt för den oskuld som de båda kände. De hade inte gjort något fel, de hade bara älskat varandra, eftersom kärleken hade drabbat dem. Världen hade inte accepterat dem eller deras kärlek, och därför hade de gemensamt beslutat att ta sin kärlek och lämna denna världen för någonting annat. Ge upp varandra kunde de aldrig göra, de var som två själar i samma kropp, oförmögna att klara sig utan varandra. Kärleken hade väckt dem båda till liv, och kärleken skulle också ta deras liv.

De såg tysta på varandra medan den ljushåriga trädde den smala gyllene ringen på den mörkhårigas vänstra ringfinger, och den mörkhåriga gjorde likadant. För evigt, viskade de tyst till varandra, och sedan började de gå ut i vattnet. Djupt dåsiga balanserade de tillsammans sida vid sida rakt ut mot horisontens mörkblå rand. Deras ljusa och mörka hårslingor blandade sig med varandra i den svala kvällsbrisen. Till slut svepte havet med sig de två i en väldig våg, och deras hår virvlade i väg under vattenytan och försvann. Ingen kamp, ingen strid. Havet låg stilla och blankt med förseglade läppar. En vit och en röd näckros flöt tätt tillsammans och deras ungdomliga skönhet speglade sig i det månupplysta vattnet. Kärleken hade till sist skördat det den hade sått, och morgonen därpå gick solen upp i rött.

© Yvonne Kristensson