Kortprosa

Flytta?

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 26 maj 2010 16:20

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 484

Det är vår och syrenerna blommar. Det är vår och fåglarna sjunger. När hon cyklar längs med vägen känner hon vinden i håret och alla dofter och intryck strömmar emot henne. Skolan är skit. Lärarna, böckerna, pennorna, vännerna. Allt är skit. Men snart är det slut. Inte många veckor kvar nu. Och nu är det fredag och sen är det helg och hon kan vara hemma. Hemma, hemma, slippa låtsas vara någon, slippa kämpa, slappna av.

Hon svänger in på garageuppfarten och går in i huset. In på sitt rum. Sitter vid datorn. På nätet kan hon vara någon annan, sig själv. Så skönt. Där har hon vänner som är som hon. Och det bästa är att hon aldrig behöver träffa dem in real life. Det räcker så bra att skriva. Och det blir mycket mer allvarligt och viktigt när utseendet inte spelar någon roll. När alla falska komplimanger kan skippas, när inga blickar syns.

Hon älskar sitt rum. Det är kanske barnsligt och fult och inte alls så som hon vill ha det, men hon jobbar på det. Lite i taget förändrar hon och snart kommer hon ha sitt drömrum. Det ska vara lila. Mörklila. Allt tjafs om att inredning ska vara ljus tänker hon strunta i och måla rummet i lila och svart. Det ska se ut som en fransk bordell. Med tunga gamla möbler, köpta på loppis. Och en säng med draperier. Fast det kommer hon aldrig ha råd med. Hon skulle kunna skippa sängen och bara ha draperier och en madrass på golvet kanske. Egentligen är hon inte intresserad av inredning, men när det är hennes eget rum så är det roligt. Och hon älskar att fantisera och bygga upp små låtsasvärldar, eller snarare förbättra den riktiga världen.

Mamma ropa där nedifrån om att maten är klar och hon går ned. Sitter vid köksbordet helt inne i sina egna funderingar. Så hör hon plötsligt lösryckta meningar från samtalet runtomkring henne. Vaddå? De pratar om husvisning, flyttning, mäklare. Hon frågar och pappa berättar att de varit och tittat på ett nytt hus som de lagt ett bud på. Bara sådär. Det känns som ett slag i magen. Hon tappar nästan andan. Det har ingen sagt till mig, är det enda hon får ur sig. Och som genom en glasruta hör hon mamma förklara att inget är helt klart än och att hon varit borta så mycket och att det gått väldigt fort och att man måste passa på när man har chansen. Hon lyssnar men hör inget. Ställer några frågor som hon inte vet varifrån de kommer, äter upp maten, tackar, går in på sitt rum. Chocktillstånd.

På kvällen kommer mamma in. De pratar en lång stund. Ja, hon kan kanske tänka sig att flytta, säger en konstig människa med hennes röst. Det kan nog bli bra. Hon har ju ändå inte så många vänner här. Och hon ska ju snart sluta skolan. Det blir nog bra. Men när mamma går kommer tårarna. Det kommer inte alls bli bra. Hon känner sig överkörd. Uppryckt med rötterna. Åsidosatt. Men mest av allt utanför. Det känns som om flytten inte rör henne. Som om hon är en alldeles för gammal dotter som bara får följa med familjen som ett extra bihang. Som om hon inte riktigt hör till. Kanske kommer hon inte att sakna omgivningen så mycket. Men huset. Hon har bott här hela livet. Alla minnen finns här. Och hur ska det bli till hösten? Hon vet ju inte vad hon själv kommer att göra, hon hade ju funderat på att flytta hemifrån. Men nu kommer det inte finnas något hem att flytta ifrån.

Det är uppgjort. Det där om att det inte alls var säkert var bara en undanflykt. Nu är det säkert. Hon har varit och tittat på huset nu. Det är fint. Hon blev lite glad av att vara där. Men det var inte hennes hem. Varför ska mamma och pappa komma på att de ska flytta nu? Nu när hon ska bli vuxen och resa sig på sina egna ben? Nu när hon behöver sitt hem och sitt rum som en fast punkt att komma tillbaka till när allt annat snurrar. Det känns som om alla hennes planer slagits sönder. Hennes idéer om rummet, hennes drömmar om framtiden.

Och så tänker de att hon ska vara glad och hjälpa till. Hon vill inte packa ner saker i flyttkartonger. Inte städa huset inför visningen. Inte hälsa på mäklaren. Hon känner sig barnslig och egoistisk. Kan hon inte unna mamma och pappa att vara glada? De har väl också drömmar? Plötsligt handlar allt om flytten. Själv försöker hon koncentrera sig på annat. Gräver ned sig i skolarbete. Men långsamt smyger sig tankarna på henne. De angriper när hon inte är beredd. Tankar och idéer. Förväntan. En ny plats. Ett nytt hus. Nya möjligheter. Hon vill inte riktigt ge med sig. Det är lite trevligt att känna sig som en martyr. Få plaska runt i självömkan. Det är en mysig känsla. Att få vara lite egoistisk och tycka synd om sig själv. Men ändå. Tankarna kommer ändå. Acceptansen. Förståelsen.

Det går en tid. Och hennes tankar vandrar fram och tillbaka. Vänjer sig. Bra och dåligt. Vill, vill inte. Kanske är det lika bra. Hon vill inte kunna förlåta för att de började utan att fråga henne. Vill inte förlåta för känslan av utanförskap. Vill inte förlåta för att ha blivit tagen för givet. Men hon förlåter i alla fall. Långsamt förlåter hon. Och accepterar ett nytt liv på en ny plats. Det kanske inte bara blir dåligt.

© Anna Nygren