Kortprosa

FARFARSBÖSSAN

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 14 januari 2009 07:37

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1202

Farfarsbössan

VI VAR unga och på pojkars vis omåttligt intresserade av allt som rök och small. "Den lille pyroteknikern" var jämte den mera avancerade handboken "Krut, dynamit och andra sprängämnen" svåra konkurrenter till läxböckerna. När vi så en dag hittade den gamla mynningsladdaren på vinden hos min bästis Gösta, såg vi i detta fynd en förträfflig avsättningsmöjlighet för vår tidigare ganska så omfattande svartkrutstillverkning. Vi låg nämligen inne med ett avsevärt lager av denna vara, beroende på att vi tvingats ingå ett "provstoppsavtal" med våra föräldrar beträffande våra raketexperiment. Nu skulle vi istället kunna skjuta bort vårt krutlager, nu skulle det jagas storvilt!

VI SKÖT en del hare och kanin. En dag bestämde vi oss för att jaga räv. I vår fantasi såg vi redan hur vi till våra mödrar överräckta de för den tiden så åtråvärda rävskinnen att bäras runt halsen vid högtidliga tillfällen. Helt övertygade om att Mickel Räv var lika hårdhudad som listig, mätte vi upp rågade mått krut till vår bössa. För säkerhets skull spetsade vi laddningen med ett halvt mått extra, ungefär som man gör när man brygger kaffe till gäster. Den gamla farfarsbössan var nu definitivt farligare för jägaren än för eventuellt villebråd!

DAGEN FORTSKRED och Mickel Räv lyste med sin frånvaro. Vi tröttnade till slut och eftersom man inte kan göra "patron ur" med en mynningsladdare, beslöt vi oss för att skjuta bort laddningen på första bästa villebråd som kom i sikte. Från toppen av en liten gran betraktade med vickande stjärtfjädrar en nyfiken skata våra förehavande. Det får duga tänkte vi och Gösta lade an, siktade noga och tryckte av. Det small inte. Det började fräsa långt inne i muskedundret, ljudet växte till ett utdraget dån som svårligen låter sig beskrivas. Ljudet från den åskliknande skrällen rullade långsamt ner mot byn och ekade tungt mellan husen. Rullade gjorde även Gösta fast betydligt snabbare. Rekylen var våldsam när den kastade honom baklänges.

FÖRST SÅG vi inte ett barr - röken låg tät. Sedan såg vi ett antal barr som kom singlande tillsammans med några svarta och vita fjädrar, i övrigt syntes ingenting bortsett från resterna av det som strax innan varit en gran. Denna såg nu ut som en "toppless" julgran som levt med ända "till påska". Solreflexer från fönster som öppnades nere i byn vittnade om att vi inte kunde beskyllas för att bedriva smygjakt.

FRÅN BONDGÅRDEN där Gösta bodde nalkades oss nu en person med mycket stor hastighet. Vi identifierade snart personen ifråga som varande Göstas far som tagit sig en tupplur när "åskan” gick. Vi insåg snabbt detta samband och Gösta försökte anslå en deltagande ton.

– Väckte vi far, frågade han med en medlidsam uppsyn. Men sonens ansats att styra den fortsatta konversationen misslyckades helt, mycket beroende på att han, utan större framgång, försökte dölja bössan bakom sin rygg, en ännu rykande bössa som var nästan halvmetern längre än pojken.

FADERN VIFTADE bort en fjäder från sitt högröda ansikte och tog till orda. Nu innehåller svartkrut ändå så mycket svavel att hans vokabulär inte nämnvärt försämrade den nu rådande miljön runt oss. När hans luft såväl som ordförråd tagit slut, tog han tag i bösspipan och slog till. Inte en gång utan flera gånger slog han med träkolven. Han fortsatte att misshandla den stackars farfarsbössan mot en stenbumling tills bössan var helt böjd och visade påfallande likhet med ett trasigt jakthorn. Göstas far avslutade sitt destruktiva arbete med att peka på bösspipan där det mesta av gravrosten nu var borta och vi insåg vad som kunnat hända vid en fortsatt jakt. Därefter kastade han in resterna av bössan i vegetationen. Jakten var avblåst.

VI TYCKTE det var synd. Mest om våra mödrar som nu kanske aldrig skulle få skruda sig i eleganta rävskinn.

© Lennart Björk