Kortprosa

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 27 oktober 2009 09:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 839

Ett ensamt litet ord till slut

Hon sitter i bussen. På ett säte nära mitten, längst in vid fönstret. Ensam, som alltid. Hon har en bok uppslagen i knäet. Hon läser men trots att hon ser så koncentrerad ut hon kan för verka upptagen, så vandrar tankarna iväg från bokens sidor och orden flyter ihop och saknar mening. Inför de andra och inför sig själv vill hon inte visa hur ensam hon är. Därför läser hon och intalar sig att hon inte vill att någon ska sitta bredvid och störa henne. Men innerst inne längtar hon efter någon, efter närhet, beröring, uppmärksamhet. Hon längtar efter ett hej, ett hur mår du. Det var så länge sedan. Det måste vara något fel på henne. En efter en försvinner alla vänner hon haft. Kanske var de aldrig vänner, bara ytligt bekanta. Kanske växte de ifrån varandra eller kanske växte de bara inte samman. Hon har försökt att tillhöra något gäng, men alltid misslyckats. De vänner hon hade i mellanstadiet var så annorlunda efter sommarlovet. Ny skola, nya människor, alla hittade sin roll, men det blev ingen över till henne.

Hon är tretton år och hon heter Linnea. Bussen är på väg till skolan. Egentligen har hon inget emot skolan, hon älskar att lära sig nya saker, hon älskar att skriva och reflektera. Men varje vardagsmorgon vaknar hon med en klump i magen. Att ännu en dag behöva stå bredvid och titta på de andra. Hon känner alla i klassen väl, kanske bättre än någon annan. För hon lyssnar, hon säger inget, men hör allt. Fast det spelar ingen roll, för ingen bryr sig om vad tysta Linnea vet i alla fall.

Bussen närmar sig hållplatsen. Hans hållplats. Han heter Viktor och han går i en parallellklass. Linnea ser honom varje dag, hon tittar på honom genom bussfönstret. Han står alltid på samma plats och han verkar vara som hon. Ensam. Han har brunt hår och mörka ögon. Han är inte stor, ganska tanig, kort. Nästan lika liten som hon själv. Men så snygg eller söt eller vacker eller vad man nu ska säga. Linnea vet inte riktigt, hon har aldrig tittat på någon kille förut, inte på det sättet. Varje dag följer hon honom med ögonen. Fast hon har huvudet böjt över boken och låtsas inte om att hon ser på honom. Hon längtar efter att prata med honom, röra vid honom, men hon har ingen aning om hur hon ska göra. Hon vet inte hur man ska börja, vet inte vad man pratar om.

Men idag ser hon honom inte. Han står inte på sin vanliga plats. Kanske är han sjuk. Och de små fjärilarna som fladdrar av förväntan varje gång hon tänker att hon ska se honom fryser till en torr, hård klump i magen. Hon tittar ned i boken och läser faktiskt några rader, men så ser hon hur det rör sig i hörnet vid gatlyktan. Hon tittar upp och det är han. Han springer in på bussen, kylan och farten färgar hans kinder röda, han flämtar. Hon tittar hastigt upp. Han vandrar längs gången, letar efter en ledig plats. Nu är han nära.

– Är det ledigt här?

Hon nickar.

Han sitter bredvid henne nu. Hans ben nuddar hennes. En svag värme sprider sig från de få kvadratcentimeter jeanstyg som rör vid hennes kjol. Han sitter bredvid henne. Hon vågar knappt se på honom. Lyckan bubblar inom henne. Men samtidigt är hon rädd. Vad ska hon göra nu, vill säga något, men vad.

– Hej.

© Anna Nygren