Dikter

ensam

raddmörkret, fukten, halvspringande

magra små ben

så rädd jag är


där

där borta i kiosken

brukar vi köpa femöres syrliga godispengar

där brukar det stå en snäll gammal tant



nu i mörkret

ska jag ta trappan över järnvägsspåret

över till andra sidan

finns någon där?



jag äter radiokaka tills jag spyr

var finns alla

varför är jag lämnad

 ensam i min rädsla


björnarna på Skansen i sitt trygga bo

dom vet ingenting

jag vet ingenting

 


© Helena Eriksson

 

Kommentarer   

 
#4 Helena Eriksson 2009-11-20 12:36
Tack Linnea, Sari och Anette för era kommentarer! de ger nya tankedimensione r!
Citera
 
 
#3 Anette Rosenberg 2009-11-20 00:29
Helena, du förmedlar en känsla av att man är ensammast i hela världen. Fint skriven!
Citera
 
 
#2 Sari Vettenranta 2009-11-19 18:26
Jag känner mig utlämnad när jag läser dikten genom din skicklighet i att förmedla otryggheten det här barnet känner inför "den stora omvärlden". Gillar att du nyttjat ordet "där" så det märks, det ger en slags känsla av barn som gärna pekar för att visa vad de menar. Det känns "trovärdigt" när du drar fram björnarna på Skansen, för kan tänka mig att det blir ett starkt minne för barn som varit där och sett de. (Det var det för mig iaf när jag var litet barn). Gillar uttrycket "femöres syrliga godispengar". Du har fått fram känslan bra !
Citera
 
 
#1 Linnea Östlund 2009-11-19 16:47
Känns som ett barn som kanske för första gången går ensam hem en kväll, liksom inser hur mörk och skrämmande världen kan vara. Slutet tilltalade mig mkt, tyckte det var en vacker fras, känns lite som en anklagan, som att barnet fått höra hur lugnt och tryggt de har det, björnarna, men inser nu att man vet ju inget om världen förrän man lämnar boet. Min tolkning.
Tyckte om den här. :-)
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information