Kåserier

EN MAN OCH HANS HUND

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad fredag, 27 augusti 2010 09:30

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 430

DET HADE blivit något av en morgonritual för mannen och hans hund, men även för mig som åskådare. Nästan varje morgon såg jag dem komma, en distingerad man med grått skägg och dito tinningar. I ena handen höll han en spatserkäpp, i andra ett koppel med vidhängande hund av en för mig obestämbar modell. Mannen skulle kunna vara pensionär och kanske var han ensamstående. När han rastat hunden i parken utanför mitt arbetsrum mitt i sta'n, började han sköta om sin trogne följeslagare med stor omsorg. Hunden ställdes på en bänk som turligt nog var placerad under en gatlykta, vilket gjorde det möjligt för mig att observera paret även vintermorgnar. Länge och väl skötte han om sin vän, borstade och kammade den, allt medan hunden iakttog den ökande morgontrafiken längs gatan. Förhållandet mellan hund och husse verkade djupt och innerligt och uppenbarligen betydde de båda mycket för varandra. När hundbestyren var avklarade, stoppade mannen omsorgsfullt sin tobakspipa, satte den mellan tänderna och vred den drygt ett kvarts varv för att sedan kunna tända den med en cigarettändare. Därefter lutade han sig bekvämt tillbaka på parkbänken och betraktade sin välansade hund. Jag såg ett nöjt par.

MANNEN OCH hans hund har för mig betytt att jag i viss mån har omprövat min inställning till hundar. Efter att som tidningspojke en gång och som äppelknyckare i grannens trädgård en annan gång, blivit biten av en schäfer respektive en Sankt Bernhardshund (utan konjakskagge) stor som en häst, har jag av förklarliga skäl inte haft mycket till övers för hundar. Lägg därtill ytterligare två tillfällen då hundar "smakat" på min person och ni kanske börjar förstå. Inte så att jag är hundhatare. Jag har och är faktiskt fortfarande ibland anlitad som hundvakt med ett gott renommé. Vid dessa inhopp har jag försökt att se ut som en hundägare. Det funkar fram tills jag stöter på någon annan hundägare som - vilket jag befarat - ställer konstiga hundfrågor. Då måste jag ta fram min lilla lapp där jag fått nerskrivet lite data om hunden och svar på tänkbara frågor som kan komma upp "oss hundägare emellan". Annars är det bara så att jag varken tycker bra eller illa om hundar. Jag bryr mig bara inte om dem i den förhoppningen att de inte ska bry sig om mig. 

Varning! Är ni hundägare bör ni sluta läsa här - tänk på blodtrycket!

MEN SÅ är dessvärre inte fallet. Eftersom det sedan länge är inne att hålla hund, oavsett hur man bor, kan jag inte undgå att komma i kontakt med släkt och vänners "kelgrisar". Vi besök utsätts jag för dessa husdjurs (?) välmenta hälsningsattacker vilka då åses under glädjekommentarer från husse och/eller matte som förtjust utbrister: "Nämen titta - se vad den lille luffsingen blir glad över att du/ni kommer och hälsar på, titta! Och vi som trodde att du var måttligt hundintresserad - se hur glad han är".

Jasså, ni hundägare läser fortfarande - skyll er själva! 

JAG KAN naturligtvis inte undgå att se hur glad den "lille (?) luffsingen" blir över mitt besök - hur skulle jag kunna det? När man ligger mer eller mindre omkullvräkt och har monstrets dreglande käftar strax ovanför strupen! Man ser faktiskt ganska bra i det läget! Och lille - jo tack, ibland kan denne "lille" vara stor som en älg. Men det är inte bara detta med hälsningsceremonin även om det är illa nog. 

NEJ, NU förväntas det att jag skall känna mig hedrad över att den "lille luffsingen" visat att han tycker om mig. Jag skall känna mig glad över djurets närmanden, glad över att hunden - som alltid tycks fälla hår - hoppar på mig så fort jag rest mig upp och lägger tassarna mot mina axlar lämnande kvar delar av sin päls på min bästa gå-borts-kostym. (Överväger starkt att skaffa en snygg och praktiskt gå-borts-grodmansdräkt men det är kanske att spela över?). Detta samtidigt som djuret slickar mig våt i ansiktet och på händerna när jag försöker avvärja attackerna. När jag diskret (kan man förresten vara diskret när man är halvt panikslagen?) försöker frigöra mig från uppvaktningen fastnar min klockrem i några klor, klockan faller till golvet och fortar en kvart i timmen. Normalt sker detta samtidigt som hundens halsband sliter av en knapp i ovannämnda kostym - en knapp som värdinnan omedelbart förklarar sig villig att sy i - om vi nu hittar knappen. Det gör vi naturligtvis inte för den har hunden svalt i tron att jag gett den hundgodis. Detta gör hunden helt vild av glädje över min generositet och den försöker attackera kvarvarande knappar. Jag är glad över att man numera har blixtlås på kostymbyxans vitala delar.

"Strunt i knappen", säjer jag världsvant och gratulerar mig själv till att nu ha en klocka som fortar. Till slut stängs jycken in i ett rum och jag får istället "en knapp i västen" som välkomstdrink och det hela brukar trots allt sluta med stor trivsel.

SOM SKRIVET, jag är inte hundhatare och jag har stor förståelse för hundhållning. Detta mycket tack vare en man och hans hund. Jag förstår att en hund kan betyda mycket, kanske allt för vissa människor. För mig har det betytt uppslag till ett knäppt kåseri.

© Lennart Björk