Nyhet: Revansch 2010

I antologin Revansch 2010 medverkar 26 av SkrivarSidans medlemmar med dikter, noveller, kåserier, krönikor, sagor och berättelser.

Du köper boken hos Lulu.com

Skrivet av Leif Larsson 2009-03-30 10:00

2:a i novelltävlingen 2009: En man hette Bertil

En man hette Bertil. Han var inte från byn, men han hade varit där. Det var länge sedan men ofta. Vid midsommartid plockade han famnen full med midsommarblomster. Brevet la han på instrumentbrädan. Han fällde förarsätet bakåt och den vackra buketten blommor la han på bröstet på den nystrukna skjortan. Så startade han bilen. Garagedörrarna var ordentligt stängda.

De som kände honom och som träffat honom dagarna innan, sa att han varit ovanligt lugn och rofylld, nästan glad. Han hade besökt alla platser varifrån han hade goda minnen och alla varifrån han bara hade onda. En hel eftermiddag hade han gått runt på byns kyrkogård och länge stått framför varje släktings gravsten. En del hade han tyckt om, andra hade han bara svarta minnen av.

Han hade stått vid den gamla ruinen och hört forsen brusa i älven. Här hade han varit lycklig. De soliga sommardagarna var härifrån. Det var likadana ulltussarna på himlen nu som då. Ofta hade han då legat i gräset och försökt räkna svalorna som flög ut och in i den stora ladugården. Till och med sommarens enda regn som öste ner över den gamla skvaltkvarnen kom han ihåg med glädje. Efter regnet hade dofterna från ängen spritt sig över sluttningen ner mot älvstranden, blommorna hade sträckt på sig och färgerna hade klarnat. Här hade han badat i älvens strömmande vatten och han hade varit trygg.

Han hade dröjt länge men till slut hade han även besökt gården och känt de djupa såren blöda. Under flera av barndomens sommarlov hade han varit där, först med glädje, sedan med förtvivlan. Redan då han närmade sig kände han obehaget växa, fastän så lång tid hade gått. Länge hade han stått vid den smala strandremsan vid älven och känt suget från älvens tvillrande vatten. Han hade suttit en stund på den platta stenen i strandkanten och känt samma yrsel som då. Precis som förr hade han blundat och känt hur han var på väg att dras ner. Svindlande hade han känt den befriande känslan som var på väg just innan han öppnade ögonen igen. Precis som förr hade han till slut stigit upp och gjort det korta hoppet upp till strandbrinken.

Gården stod tom, tillbommad. Ingen hade bott där på åratal. Ändå var den som förr, som huset var då. Han var lite förvånad över att allt såg så välvårdat ut, så fint på något sätt. Fönstren var lite dammiga förstås, men möbler stod kvar åtminstone i köket. Bordet och stolarna var blå. Han ville inte titta in genom fönstren till de andra rummen och inte in till rummet där han alltid fick sova ensam, aldrig i samma rum som något av de andra barnen. Men morbror kom alltid och stoppade om honom. Alltid var det han. Men ljuset från sommarens sol då hade inga skuggor.

Första gången var värst. Han hade varit så oförberedd. Efteråt hade han rusat ut i älven men inte långt. Han hade inte ramlat i vattnet. Fötterna hade slutat springa, då han vattnet nådde knäna. Han hade stått där länge. Kräkts och blivit kall. Det hade varit en varm dag men han hade frusit. Sedan hade han tagit älvens friska vatten i händerna och i munnen.

Han var nog 6 år den gången. Det var den sommarens andra dag. Han gick inte in igen. Morbror hade inte kommit ut till honom. Kanske var han arg. Vad som tog åt ungen begrep jag inte, hade han sagt efteråt.

Den här dagen hade han länge stått framför bastun och tittat på den platta stenen i strandkanten där han brukat sitta när han var liten. Framför stenen var en djup hölja där vattnet strömmade fort och där det alltid fanns en liten virvel, som sög ner löv och småsaker. Då och då hade han sett blänket av småfisk där nere. Det svartnade neråt bottnen. Långa slingrande vattenväxter böljade fram och tillbaka, en del var gröna, andra svarta. Ibland kom de upp nära ytan, sedan drogs de neråt igen och vred sig som i smärta. De ville bort men kunde inte. Han kände sig yr då han tittat på dem en stund. Slemmiga armar grep efter de blänkande fiskarna.

På andra sidan stenen brukade den långa tjärade forsbåten ligga uppdragen i båtlänningen. Där fanns nu ingenting utom stenen. Den var mindre än vad han mindes.

Ofta hade han suttit i båten med stakkäppen vilande tvärs över. Fören var långt uppdragen på land, aktern nådde nätt och jämt ner till vatten. En gång hade han frågat hur långt båten skulle flyta iväg om ingen styrde. Till havet långt, långt bort, svarade man, men morbror hade stått nära honom, hållit handen på hans axel och tryckt honom intill sig: Till forsen kanske. Där skulle den slås i spillror mot de vassa stenarna. Bara små brädstumpar skulle komma till havet. Bertil hade blivit rädd.

Han hade gått fram till bastun, men inte gått in. Dörren var olåst, men han kunde inte förmå sig att öppna den. Han kände lukten från bastun, doften fanns kvar. Han visste inte säkert om den var verkligt eller om bara fanns i minnet. Det luktade tvål och rök och nyskurna björkkvistar. Det blänkte i ena fönsterrutan, då han gick förbi. Han ryckte ofrivilligt till och kunde inte låta bli att kasta en hastig blick ditåt. Rutan hade en liten spricka i ett hörn. Den var kvar. Han fick kväljningar och vände sig bort. Han hade aldrig badat bastu som vuxen.

Till bastun hade han följt med i alla fall. Han visste att han måste. Moster hade inte sett hans rädda ögon. Hon var alltid upptagen med stök. Jämt hade hon något för händer. Hon kunde inte sitta stilla. Småkusinerna förstod inte hans tårfyllda blickar. Lipsill hade de sagt, men moster hade hyssjat. Karlar i bastun – aldrig var det någon annan än han och morbror.

Mellan bastun och älvstranden växte smörbollar tätt. Hela älvstranden var gul, men han plockade inga blommor. De här skulle vissna alltför fort. Förr, för mycket länge sedan, hade han ibland gått där omsluten av de gula blommorna. Det var ett frodigt ställe, blommorna hade nått honom högre än till midjan. Men han bröt aldrig en blomma. De var vackra, men luktade inte så gott. Han tyckte om det som lukade gott.

Första sommaren hade alla badat tillsammans i bastun. Efter värmen och den goda rök- och tvållukten i bastun, hade han och moster och någon av kusinerna ibland suttit på stenen tillsammans och titta ut över älven och vattnet som rann förbi. Fastän det var nära vägen brukade moster sitta där lika naken som han. Han förstod att man från vägen inte syntes nedanför strandbrinken. Så var det också när han första gången satt ensam på stenen. Ingen hade sett honom. Det var den gången han hade kräkts. Då hade vattnet varit nära.

Sedan hade morbror sagt att vi karlar som tål värme badar först… Han mindes det så tydligt. I början var det nästan som en lek. Första gången var han stolt när han gick hand i hand med morbror ner till bastun. Det var innan allt började hända.

© Leif Larsson