Kortprosa

Månadens prosatext:En efterlängtad besökare

En man i svart. Som vandrar längs gatorna i den lilla byn. Han kommer som en främling. En lång rock gör hans gestalt till en obestämbar skepnad. En huva döljer hans ansiktsdrag. Han går långsamt framåt likt en lucia, dock är hans ljus av det mörka slaget.

För varje steg han tar kryper frosttrådar ut från fotsulorna och sprider sig över grusvägar, asfalt, gräs och lera likt sprickorna i isen den töande marsdag då den lilla flickan på skridskor fick isen att rämna. Frosten dräper allt i dess väg och lämnar oformliga, svarta slemklumpar kvar av de blad som en gång var.

Han släpar sig fram från hus till hus. Långsamt, men alldeles för snabbt. En hastig blick på dörren, ett förilat beslut. Han har makten i sin hand, möjligheten att avgöra en människas öde.

I sitt eternitplattstäckta hus där elementen inte längre fungerade som de skulle står fru Ensam vid fönstret och väntar. Väntar, på vad då? Hon vet inte själv. En förändring. Change som hon en gång för länge sedan, då hennes hjärnceller ännu kunde samla på sig lärdomar, hade lärt sig var det engelska ordet. Något nytt, något annorlunda. Hon hade levt så likadant så evighetslänge. Det är nu femton år sedan hennes man gick bort. Gick bort ut ur hennes liv och lämnade den säng som alltid varit för trång. Nu kunde hon plötsligt ligga bekvämt och sova utan att bli väckt av mullrande, morrande, motbjudande snarkningar. Så skönt – hur kunde hon då vantrivas? Det var nu femton år sedan hon lämnat det eternitplattstäckta huset på tredje parallellgatan från Storgatan räknat. Dessa femton år hade varit så långa, och ändå hade de visslande flugit förbi i all hast. Det var nu femton år sedan hennes näst äldste son för första gången tagit bilen till stormarknaden och handlat mat för de sedlar hon gett honom och tagit det som blivit över och lagt i egen ficka utan att säga något till henne (men hon visste nog ändå). I femton tråkiga, kaffekoppsfyllda år hade hon varje dag sett alla de teveprogram som visades i repris på dagtid (utom de dagar då det varit strömavbrott eller teven gått sönder förstås). Och hon hade löst korsordet i onsdagstidningen varje onsdag och skickat i lösningen varje vecka och hela femtiotvå gånger hade hon vunnit trisslotten, för det var minsann inte så många i den lilla byn som var intresserade av korsord, och i synnerhet inte lokaltidningens korsord eftersom dess bilder alltid var så svartvita och korniga, tevetablån på andra sidan intresserade mer. Och hon hade fått besök av sin näst äldste son en gång i veckan då han lämnade hennes matvaror. Och i början hade hennes båda döttrar och hennes tre söner och deras respektive och deras barn kommit dit varje jul, men det hade de slutat med för många år sedan eftersom fru Ensam var så tråkig och syskonen aldrig tyckt om varandra riktigt och kusinerna tyckt om varandra ännu mindre och mor– eller farmor alltid gjort dem besvikna med ett hus som hon inte orkat storstäda och alla kakor hon obakat och all mat som, i de sällsynta fall den blivit lagad, varit nästintill oätlig.

Nu står fru Ensam vid fönstret och ser främlingen komma. Hon har stått där så många gånger under dessa femton år och hon har sett främlingen flera gånger och varje gång har hon tänkt äntligen. Och varje gång har hon blivit besviken. Om han ämnat komma in till henne hade hon hälsat honom med öppna armar och bjudit honom på kaffe och köpekakor och kanske en sill. Men endast en gång hade han knackat på hennes dörr och det var femton år sedan nu och då hade hon inte varit så väl förberedd.

Skulle han komma nu? Hennes hjärta bultar kanske lite snabbare än vanligt, fast det är svårt att veta eftersom det även i vanliga fall slår lite ojämnt. Ögonen tåras för hon vill inte blinka, rädd att missa ett steg. Han saktar in, vrider huvudet fram och tillbaka. När han styr steget mot hennes furudörr hade glädjen nästan gjort henne varm inombords, om det inte varit så att elementen varit trasiga och temperaturen i huset nästan legat på nollan. Hon skyndar sig så gott hon kan för reumatismen. Vågar knappt hoppas på en ringsignal från ytterdörren. Men när plinget kommer står hon beredd, öppnar dörren på vid gavel (hon behöver inte krångla med något lås för det var evigheter sen hon låste dörren och hennes näst äldste son talar alltid halvhjärtat om för henne hur idiotiskt det är att lämna dörren olåst), klistrar på ett äkta leende mitt på munnen som annars hänger eftersom hon inte bryr sig om att stoppa in löständerna längre.

– Välkommen.

Efter fyra dagar, sju timmar och trettiofyra minuter kommer näst äldste sonen och parkerar sin bil, trycker in knappen på ringklockan, struntar i att vänta, öppnar dörren och klampar in.

– Morsan?

När han ser henne så stilla i sängen känner han först ingenting. Han går fram, känner efter den obefintliga pulsen och tränger undan det helt ärliga äntligen långt bak i hjärnan för att istället plocka fram lite gott och blandat av sorg, skuld och ansvar. Äntligen.

© Anna Nygren

”En efterlängtad besökare” är utsedd till Månadens prosatext februari 2010

| Fler...

Kommentarer (12)

RSS för kommentarer

...
skriven av Iréne S Räisänen , februari 01, 2010

Författaren väjer inte för det mörka inom människan. Hon visar upp det utan att det blir spekulativt. Dessutom gör hon det på välskriven prosa.

...
skriven av Anna Nygren , februari 01, 2010

Tack för fina kommentarer!

...
skriven av Ethel Hedström , februari 01, 2010

Vackert och ömsint berättat. Du väver in detaljer på ett bra sätt, t.ex. "det eternitplattstäckta huset på tredje parallellgatan...".

Jag tycker att du skulle kunna ta bort parentestecknen, känns inte nödvändiga. Men det är min åsikt .

...
skriven av Anette Rosenberg , februari 01, 2010

Anna, ett stort Grattis till den fina utmärkelsen!! En intressant text!

...
skriven av Anna Nygren , februari 02, 2010

Tack så jättemycket!

...
skriven av Lennart Björk , februari 02, 2010

Grattis till en text värd utmärkelsen!Bra miljöbeskrivning och spänningsfyllt innehåll. Sätter läsarens fantasi på prov - bra, riktigt bra Anna.

...
skriven av Tuula Pöyhönen , februari 02, 2010

Men så bra! Jag måste läsa den en gång till.
Grattis till månadens prosatext

...
skriven av Yvétthe Salomonsson , februari 03, 2010

En helt otroligt bra text!
Jag greps av den och njöt av texten som var så fantastiskt skickligt skriven!
Grattis!

...
skriven av Ann-Sofie Lövqvist , februari 05, 2010

Grattis Anna! Vilken fin text! Jag tycker du har lyckats så bra med miljöbeskrivning och detaljer i den här berättelsen. Det är framför allt de som skapar den nästan outhärdliga känslan av ensamhet och livets futtighet och förgänglighet. Texten har också ett varmt och vackert vemod. Och jag bara älskar bilden av Döden, som skrider fram mellan eternitvillorna. Jättebra!

...
skriven av Ann Bolinder , februari 06, 2010

Så otroligt bra, Anna ! Du är en värdig vinnare !Realistiskt OCH varmt skildrat.