Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 09 juni 2009 08:00

Skriven av Sari Vettenranta

Träffar: 1252

DET RÖDA GARNNYSTANET

Rummet är vitt och sterilt. Någonstans i ett hörn börjar färgerna och myllret av en historia, en kort historia.

Synen landar på en gul fläck på golvet. Den är spretig som en strålande sol och tillräckligt stor för att synas runt kanterna under en knubbig fåtölj. Det viktiga är inte den olivgröna paisleymönstrade fåtöljen, som kontrasterar mot rummets kalhet eller tavlan med motivet av frukter som urholkas av levande maskar, som hänger på väggen snett ovanför fåtöljens runda skepnad. Strunta i den flagnande färgen på ramen.

Vad som är väsentligt är personen som sitter och trängs mellan armstöden i fåtöljen. Magen som sväller. Viker sig som en jäsande deg över pyjamasbyxorna. Om du trycker in fingret i magen så kommer det att sjunka in och det tar en stund innan märket blir spårlöst. Fötterna som spänner i morgontofflorna med kaffestänk på. Glittret av svett på pannan. Det är en hård prestation att sticka kontinuerligt.

Personen stickar maniskt. Röd tråd ringlar sig som en orm mellan stickor och knubbiga fingrar. Tänk dig garn som springer som en oändlig larv från sitt nystan, mot ett mål att för evigt fixeras i ett system av knutar. Nystanet ligger som ett tungt rött klot vid de svullna fötterna. Klotet är lika stort som personen och fåtöljen tillsammans. När man ser till ansiktet kan man ana en besatt blick som fokuserar på pinnarna som gnider sig mellan fingrarna, formade som böjda prinskorvar.

Tänk dig att du ser till ansiktet mer granskande. Ett hav av skära blodkärl förvandlar ögonvitorna röda. Svettdroppar gör den feta halsen glänsande. Blicken synar fingertopparna som blossar spänt. Synen av den röda ringlande tråden fortsätter neråt.

Plötsligt blir det märkbart hur garnet börjar lägga sig runt de valrossliknande vaderna. Det börjar vackert vid vristerna. Sluter. Hårdare. Tätare. Precis som om ett nytt nystan får lov att gestalta sig. Personen stickar än mer hektiskt. Händerna vickar med pinnarna mellan sig och tråden vandrar uppåt. Lägger sig runt magen och snor sedan några varv runt fåtöljen. Sluter hårdare. Det blir märkbart att andningssvårigheter uppstår när den stramande bindningen kommer högre upp mot bröstkorg. Armarna skjuter ut genom trådarna. Ansiktet är blått. Det är vanskligt att andas. Fåtöljen börjar försvinna.

Det röda klotliknande garnnystanet på golvet börjar byta plats. Att krama fåtöljen på en gul matta är mer lockande. Att krama en person är mer kärleksfullt. Fast personen sparkar med fötterna en tid, så slutar vederbörande för att garnets kraft är inte längre möjligt att fly ifrån. Händerna kan inte sluta sticka, fast trådar söker sig runt munnen och lindar in ansiktet. Tänk dig att garntråden lägger sig i den ordningen att inget av ansiktet syns. Inte ens ett hysteriskt skrik finner vägen genom det röda.

Tänk dig att något växer till följd av att det äter. Ett klot kan bara växa om den frossar. Synen av de levande maskarna som urholkar frukterna i tavlan med den slitna ramen, som ringlar sig ut genom tavlan och faller ner på garnnystanet som förflyttat sig och tagit över personen och fåtöljen. Att se de lirka sig in mellan garntrådarna mot kärnan. Sista synen av personens blåa fingrar som skjuter ut genom nystanet och fastnar i krampliknande bågar. Något som liknar ett fysiskt försök att kanalisera bort extrem smärta.

Det är en obehaglig scen att bevittna ett garnnystans tillväxt. När du ser maskar äta sig ut genom de blåa fingertopparna vill du skrika. Du kastar bak huvudet för att vråla, men din hals är blockerad. Du gräver i gapet och drar ut det du greppat. Du ser den röda larven dras fram, den oändliga som inte upphör fast du drar och drar… och … drar…