Noveller

Det gamla huset

Inger Linnea Johansson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 21 mars 2011 14:00

Skriven av Inger Linnea Johansson

Träffar: 301

Här är det! Jag bromsar häftigt. Huset ligger på en kulle men är ändå lätt att missa. Hundkexen vajar meterhög i trädgården och klarbärsbuskarna har brett ut sig över gårdsplanen. Körsbärsträden famlar mot himlen med mossklädda grenar.

Jag riktar blicken mot boningshuset. Nästan all färg är borta. På taket gapar luckor efter tegelpannor som ramlat ner. Snickarglädjen som jag minns på verandan är borta. Ladugården är riven. Gammalt virke och rostigt skrot ligger samlat i en hög. Jag suckar. Så här ser inte min minnesbild ut. Fast, vad minns jag av min morfars föräldrahem? Några få besök i barndomen tillsammans med Mamma och morfar.

Morfars syster, av oss alla kallad, faster Elin som bjöd på hemgjord saft och som trugade i mig fler kakor än jag ville ha. De var söta men hårda och måste mjukas upp i saftglaset. Jag höll i glaset med båda händerna. Inte spilla på den korsstygnbroderade duken eller trasmattorna som låg i dubbla lager på trägolvet. Det var solvarma dagar och rullgardinen rörde sig i vinddraget framför det öppna fönstret. Vi satt i salen och knopparna på stolssitsarna skar in i skinkorna. Jag tittade otåligt på Mamma som till sist nickade bifall.

På tå smög jag långsamt omkring i huset. Andades in den främmande doften.

Mest intresserade jag mig för faster Elins sekretär. Där stod skrinet. Innan jag öppnade såg jag mig omkring. Jag visste från tidigare besök att där förvarade faster Elin ett par halsband och en svart brosch med en röd blomma.

O, vad gärna jag skulle vilja ha den där broschen. Jag slöt den i min hand. Men det var inte att tänka på. Gud ser allt. Jag lade snabbt tillbaka den. Och mötte faster Elins pepparkornsögon. Hon sa inget men skakade på huvudet.

Nu är faster Elin död sen länge och huset står öde. Och jag är en resenär i det förflutna som också är en del av nuet.

Jag kliver försiktigt genom det höga gräset och tänker på huggormar och fästingar. Bra att jag har gummistövlar.

Jag minns rosorna i rundeln framför huset och kaprifolen som snärjde sig runt verandan. Minsann, kryper inte fortfarande litet av kaprifolen längs husgrunden. Och körsbärsträden – de är inte alls döda. Nedtill är grenarna friska och lovar frukt även i år.

Jag går runt huset och tittar in genom fönstren. En och annan ruta är sönder. Jag står framför köksdörren. Dörren är gisten men ger efter då jag trycker axeln mot den.

Flugor och råttor, tid och fukt har lämnat spår och suddat ut de färger som en gång fanns. På köksväggen hänger almanackan från ICA lanthandel: ”Den 21 november 1971”. Bestämt var det året faster Elin dog. Nu är det 1990. Faster Elin vände aldrig blad till december… ICA-butiken i byn finns inte längre och huset här står öde.

Färgen på dörren till kammaren är avflagad. Träet är nästan gult och lent då jag låter handen glida över det nötta träet. Jag tänker på alla händer som före mig öppnat och stängt den här dörren. Golvet är gråvitt med svarta springor mellan bräderna. Faster Elin knäskurade de här golven. Ett ögonblick inbillar jag mig att jag kan känna såplukten.

Min blick dras mot fönstret. Därute prunkar högsommargrönskan. Hundkexen når över fönsterbrädan.