Bara titeln fick mej att rycka till; jag måste läsa helt enkelt:
För du beskriver en vardag för många människor, människor som hamnat på sned i livet och i psykiatrin göms undan;snarare glöms. De är med i den vanliga vårdsvängen; men ingen bryr sig egentligen om hur de mår. Utan de får sina mediciner, skrivs ut när det mår bättre och sedan läggs in igen osv osv i all...
Vem i hela kedjan av läkare, vårdpersonal, psykiater, psykologer, arbetsterapeute r, apotekpersonal mm ser smärtan bakom denna person och vem tar sitt ansvar?

Och allt denna människa egentligen behöver värme, mänsklig kontakt- eller ibland inte bara- men det är en stor del av behandlingen och ingen kan eller orkar ge eller?!

Jag har mött många sådana människor. Men en person har givit mig ett stående intryck. När hon tog sina personer så var hon som vem som helst; glömde hon dem så blev hon värsta "pratkvarnen" = inlagd och hon växlade mellan samtalsämnen ca 10 gånger på en timme; ingen röd tråd där inte. Men hon var en krutgumma och av någon anledning tyckte hon om mej och mindes mej även när hon var sjuk och när vi träffades år efter.

Jag kommer aldrig glömma hennes namn; för hon upprepade det alla förnamn och efternamn. För henne var det viktigt; och jag tror jag vet varför; hon var en person; inte bara ett nummer, en sjuk; EN PERSON! Liksom jag inte kommer glömma henne och hennes personlighet. Hon var en människa; en som jag gillade skarpt- oavsett om hon pladdrade nonsens eller var helt "vanlig" enligt samhällets normer.
Naturligtvis säger jag inte hennes namn;-). För det är hennes och min hemlighet- retsamt va?

TACK Gunnel för ännu en tänkbar och underbart bra text!