Noveller

Det började med induktionshällen

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 24 mars 2011 08:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 295

Träden kring sjön var gulorangea, slanka alar och en och annan kraftig ek som doppade sina rötter i vattnet. Luften var lite kvav, det var en ovanligt varm dag för att vara i slutet av september. Lene gick längs stigen ner mot stranden. Stigen som i somras blivit trampad av hundratals turister i grälla badkläder och frottérockar. Hon gick förbi campingplatsen, nu fanns bara ett par husvagnar kvar, och de skulle antagligen stå där hela året. Plötsligt fick hon en sorts ingivelse. Hon skulle ta av sig skorna. Hon snörade av sig de slitna tygkängorna och slängde dem i diket. De var ändå trasiga, skulle hon behöva skor igen kunde hon lika gärna köpa nya.

Nere vid stranden rådde en särskild frid. En frid som kom sig av den totala frånvaron av människor, ja även minsta lilla spår av mänsklighet var alldeles utsuddat här. Inga kvarglömda plastleksaker, inga bilspår, ingen konstgjord sandstrand – här hade den dyiga bottnen av ekonomiska skäl fått vara orörd. Lene klev ned i vattnet, byxorna blev blöta, men hon tänkte inte närmare på det. Ett hägerpar brukade häcka i vassen där småfisken simmade in och sedan fastnade i små pölar när vattnet drog sig tillbaka. Nu slog en av hägrarna fötterna mot vattenytan och de små vågorna nådde Lenes smalben. Sjön var mycket nyckfull. Vattenytan steg och sjönk till synes utan anledning. Vattnet var mörkbrunt och så grumligt att det knappt gick att se handen bara en decimeter under ytan. Lene gick ut tills vattnet nådde hennes knäveck. Hon stod stilla och lät den halvljumma vinden blåsa in under hennes tröja.

Det hade börjat med induktionshällen. Lenes föräldrar hade köpt en induktionshäll, och när hon var hemma över helgen tänkte hon testa den. Hon hade tänkt laga köttfärssås. Hon satte fingret på den lilla startsymbolen och väntade på att spisen skulle starta, så som mamma visat henne att hon skulle göra. Men ingenting hände. Hon höll kvar fingret tio sekunder, lyfte det, satte ned det igen, provade med långfingret, pekfingret, ringfingret, lillfingret, tummen, vänsterhanden. Spisen startade inte. När mamma kom hem sa hon att något var fel med den. Mamma testade. Allting fungerade normalt.

Nästa gång var det portkoden. Lene skulle hälsa på Sally från kursen i japanska. Hon hade fått koden dagen innan. Hon stod i porten och slog in de. Inget hände. Hon slog koden igen. Hon kontrollerade på sin lilla lapp att det var rätt kod. Hon slog den igen. Långsamt. Ingenting hände. Hon ringde Sally för att kolla så att hon hade rätt kod. Det hade hon. Hon slog den igen. Efter en stund kom Sally ned. Hon öppnade dörren, kollade portkoden. Allt fungerade.

Sedan var det dörrarna. De där automatiska dörrarna i varuhus, järnvägsstationer, bibliotek och liknande. Plötsligt öppnades de inte. Lene kunde stå framför dem i flera minuter utan att något hände. Och sen när en annan människa kom fungerade de perfekt. En dörr höll till och med på att nästan klämma henne. Den gick ihop mitt framför näsan på henne och hon rusade fram för att komma igenom innan den stängdes. Med resultatet att hennes jacka fastnade och hon fick stå där tills någon annan hade ett ärende in genom dörren.

Efter det var det mailen. När Lene skickade mail till någon verkade de inte komma fram. Inte så att hon fick dem i retur tillsammans med ett felmeddelande. Nej, de bara försvann, ut i cyberrymden.

Lene hade till en början skrattat åt alltsammans. Det var ju onekligen en smula komiskt. Men efter en tid började problemen bli allt värre. Hennes bekanta började tro att hon ignorerade dem när hon inte svarade på mail, och när sedan hennes röst inte längre hördes när hon pratade i telefon började de bli verkligt irriterade. Rent praktiskt ställde det till stora problem när hon inte längre kunde tända lampor, eller för den delen släcka dem, och inte heller öppna eller stänga vattenkranar. Det var som om hon inte längre kunde kontrollera världen. Som om alla tekniska apparater spelade henne ett spratt, som om hon inte längre existerade i den moderna världen.