Kortprosa

Den vilda jakten

Kjell Erikson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 21 september 2007 10:00

Skriven av Kjell Erikson

Träffar: 1580

Den vilda jakten

Han satt lutad mot den lilla grå ladans grova timmervägg och flämtade. Bröstet hävde sig och hjärtat bultade som en stångjärnshammare. Hans utandningsluft hade frusit till istappar som hängde i hans skägg. På överläppen hade en rännil av snor frusit till is. Ryggen var blöt av svett och han visste att han inte kunde sitta där för länge. Då skulle han börja frysa i sin tunna klädsel.

Där han satt kunde ingen se honom. På andra sidan av ladan hörde han det rasslande ljudet av alla människor som fortsatte jaga vidare som besatta. De skyndade i högt tempo genom terrängen, med stirrande vilda blickar, flämtande, flåsande, knuffade varandra för att komma fram. Om det inte varit för rädslan för de vilda rovdjuren som fanns i dessa vilda marker, hade han gett sig av ut i det okända för länge sedan. Han ville bara fly bort från det jagande lämmeltåget, från de horder av människor som jagade genom de vindlande vägarna och stigarna i vildmarken och från patrullerna som jagade dem tätt i hälarna. Det här var inte alls vad han tänkt sig innan det avgörande ögonblicket.

Allt hade börjat när skottet föll. Han såg aldrig om någon blev träffad, men alla människor blev som galna. Det var då alla började rusa på som i panik. Han hade inget val än att följa med strömmen. Hade han stannat kvar hade han tvingats in som boskap av patrullerna och transporterats bland alla de andra som gett upp eller som fångats in. Han hade tvingats sitta instängd, tätt hoppackad bland alla andra fega svikare och följa med på den långa skumpiga resan utefter de smala vägarna. Sedan hade han fått stå där med skammen, bespottad, hånad och utstött.

Men var detta bättre? Han var trött och slut på ett sätt som han aldrig varit tidigare. Han visste inte om han orkade längre. Den enda tanke som fanns i hans huvud var att få vila. Känslan som kom över honom var nästan som en dödslängtan. Det kändes så lockande att få stanna här vid ladan och bara få lägga sig ned och sova. Att få försvinna från denna värld. Kanske kunde han bryta upp ladans lås, ta sig in och lägga sig där inne och vila? Ingen skulle se honom om han gömde sig, ingen skulle sakna honom.

Så slogs han av ett ögonblicks klarsyn. Det skulle aldrig gå, han skulle frysa ihjäl inne i ladan, han skulle ligga där som en förfrusen isklump och tina upp först när våren kom. Då skulle hans kropp börja ruttna och så småningom försvinna när maskar, skalbaggar och möss åt av den.

Men det skulle nog aldrig gå så långt heller. Han skulle bli upptäckt långt före dess. Patrullerna hade noggrann kontroll på alla, de skulle upptäcka att en man saknades i sina listor. De skulle söka tills de fann honom. Och om han inte snart började röra på sig och fortsätta jakten skulle han fångas in av deras förhatliga rep. Då skulle han bli transporterad bland alla andra som åkte fast.

Det fanns inget alternativ. Det var bara att fortsätta, det var bara att kämpa vidare om han så skulle kämpa tills han stupade. Han måste kämpa för sin egen och sin familjs heder. Om han stupade skulle visserligen barnen bli utan sin far. De skulle bli hänvisade till ett liv i fattigdom, utblottade och hungriga. Deras moder skulle tvingas slita och släpa för två för barnens överlevnad. De skulle stå där utblottade och hungriga. Men de kunde i alla fall vara stolta över sin hjältemodige fader som aldrig gav upp utan kämpade till sista andetaget.

Att ge upp nu var mycket värre. Då skulle barnen få ta skammen tillsammans med sin stackars moder. De skulle bli hånade och hatade. Han ögon tårades när han såg för sitt inre sina stackars barns vilsna blickar där de stod vid sin moders sida. Han kunde bara inte göra sina barn så illa.

Mödosamt reste han sig upp. Ryggen värkte och armarna hade domnat men andningen hade blivit lugnare, hjärtat slog inte längre lika hårt i hans bröst. Rädslan började ge vika. Han hade för sitt inre fattat det avgörande beslutet.

"Jag ska inte ge upp. Jag ska kämpa."

Han stapplade på lite darrande stela ben runt ladans hörn. Nu kunde han se den jagande horden av människor. Det var en aldrig sinande ström av människor, flåsande, svärande, svettiga, snoriga som bara monotont jagade framåt med tomt stirrande blickar. Han hade hunnit bli kall och huttrade så han skakade. Men beslutet var fattat, han gick fram till skidorna som stod i snön, trädde först i höger fot i tåbindningen och knäppte fast den. Så samma sak med den vänstra. Sedan tog han stavarna som stod bredvid och trädde händerna i handremmarna Med två kraftiga stavtag var han framme vid spåret. Han väntade tills det fanns en liten lucka bland alla människor, då steg han i spåret och började staka sig framåt med rytmiska tag i samma takt som de övriga.

Han hade fem och en halv mil kvar till målet i Mora.