Kortprosa
Den vackraste sång jag hört
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad fredag, 07 september 2007 12:00
- Skriven av Kjell Erikson
- Träffar: 3135
Den vackraste sång jag hört
Vi sitter på golvet framför mammas fötter med en kartong full av gamla foton mellan oss. Det är jag och min lillasyster som sitter med korslagda ben och plockar bland alla foton. Vi älskar att titta på dem och minnas. Då och då kastar vi en blick upp på mamma. 
Mamma har satt in bilder av familjen snyggt och prydligt i flera fotoalbum. Det är bilder på familjen, mig, min syster, pappa och hon själv med kommentarer, årtal och förklaringar till varje bild. Men de bilder som vi nu plockar bland, har hon inte satt in i något album. De är från hennes egen barndom och ungdom. Hon har sagt att de inte är så viktiga, de är ju från tiden innan hon träffade pappa, innan vi fanns. Älskade lilla mamma som aldrig vill framhäva sig själv. Just därför är dessa bilder extra spännande.
Vi plockar bland bilderna och minns vad mamma berättat om dem. Min syster och jag hjälper varandra att minnas de levande historier som finns bakom varje bild. Vi minns hur vi satt som trollbundna och lyssnade på mammas berättelser om sin ungdom. Vi minns hur hennes röst var full av liv och hur hennes ögon lyste när hon berättade. Då som nu var det bara mamma, min syster och jag. Pappa var som så ofta borta på något jobb. Han är inte med oss nu heller, han är död sedan flera år tillbaka. Men mamma lever, hon sitter här bredvid oss när vi plockar bland hennes minnen.
Då och då försöker vi visa henne något foto som hon hade speciella minnen av. Hennes blick stirrar tomt utan att se, rakt fram. När vi håller ett foto med något kärt minne framför henne kan hon för några korta sekunder se på fotot och det glimtar till av liv i blicken en kort sekund. Hon försöker säga något, men hon lyckas bara åstadkomma ett obegripligt sluddrande läte. Så vänder hon bort blicken och stirrar tomt framför sig. Vår älskade lilla mamma som sitter så nära intill oss men som ändå är så långt borta. Jag ser upp på henne där hon sitter i rullstolen ovanför mig och min syster. Hennes huvud lutar mot ena sidan, ansiktet är förvridet i en grimas, den vänstra mungipan hänger ner och en salivtråd rinner ur munnen, ned på hennes kofta. Min syster reser sig upp för att hämta ett papper att torka henne om munnen med. Fastän mamma lever känner vi det som om vi förlorade henne när hon fick sin stroke. Kommer hon någonsin att komma tillbaka till oss?
Medan min syster torkar mamma om munnen och talar till henne som till ett litet barn fortsätter jag plocka bland fotona i kartongen. Längst ner under alla foton finner jag ett sånghäfte med sånger från mammas barndom. Det är sånger som mamma sjöng för mig och min syster när vi var små. Jag bläddrar i häftet och nynnar på några melodier. Min syster kommer och sätter sig bredvid mig på golvet igen. Vi bläddrar tillsammans i sånghäftet. Så kommer vi till en visa som vi minns att mamma älskade att sjunga för oss och vi älskade att lyssna på när hon sjöng. Jag börjar lite trevande sjunga den första versen och min syster faller in i sången. Försiktigt lite lågmält sjunger vi och minns tillsammans.
Då plötsligt hör vi en klar vacker röst som faller in i melodin. Vi vänder oss upp och ser på mamma. Hon ser framför sig med levande blick och sjunger med en vacker klar röst. Hon håller tonerna klart och säkert och hon artikulerar orden med tydlig röst så som vi minns dem från vår barndom. Hon sjunger vers efter vers klart och tydligt. Jag och min syster har för länge sedan slutat sjunga. Vi bara ser och lyssnar på mamma och gapar av förvåning i detta magiska ögonblick. Mamma lever, hon är full av liv så som vi minns henne innan hon fick sin stroke. Det är den vackraste sång jag någonsin hört.
Kommentarer
/Mija
känner igen allt du skriver
min mor dog för tio år sedan.
Min yngsta dotter arbeta med äldre som är senildementa
hon sjuner alltid med dem
då får hon den bästa kontakten
Tack för din underbara text
Gunilla ]
RSS-flöde för kommentarer på denna post