Kortprosa

Den stora förvandlingen

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 22 maj 2007 09:10

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 1785

Den stora förvandlingen

Lugnet sänkte sig över gården och Karin satt tungt på sin plats vid köksbordet. En suck smög sig fram ur hennes strupe.

– Nu måste jag ta mig tusan rycka upp mig, detta går ju inte an, sa hon högt för sig själv och till katten som förvånat tittade på henne.

Det var en fin sommarkväll, allt var ordnat i ladugården och arbetet med skörden var under kontroll. Visserligen fanns det alltid något att göra på en bondgård men just ikväll hade hon blivit trött på allt arbete som aldrig tog slut.

Hon greppade den gamla cykeln och styrde kosan ner mot sjön.  Fåglarna kvittrade, solen sken ännu och bara en stilla bris krusade vattenytan. Ja, det var så vackert runt omkring henne men hon såg det inte längre. När hade hon slutat med det?

Grubblande slog hon sig ner på bryggan.

– Hur i hela friden ska jag få större lönsamhet på gården och hur ska jag orka? tänkte hon.

Gården som hon ärvt efter sina föräldrar var visserligen i hyfsat skick och hon hade installerat både mjölkrobot och dataövervakning. Men det kändes som om det borde gå att utveckla lite till.

Dessutom kände hon sig alltmer nedstämd och ensam. Hon behövde en livskamrat helt enkelt. Det var inte alltid roligt att vara ensamgående som hon skämtsamt brukade kalla sig.

Utan att komma på någon lösning cyklade hon hemåt. Det vackra runt henne förblev osett.

Nästa morgon när hon drack sitt kaffe och bläddrade förstrött i tidningen, så föll blicken på en annons om " Glesbygd i förvandling". Det skulle vara en föreläsning på torsdag i Folkets Hus.

– Det ska jag banne mig gå och lyssna på! Karin rev ut annonsen och satte upp den på kylskåpet.

Torsdagen kom och Karin kände sig på riktigt bra humör. Bara detta att klä upp sig gjorde ju att man blev glad, tänkte hon.

Det var rätt mycket folk och de flesta kände hon sedan tidigare. Bönderna i området brukade vara duktiga på att besöka de evenemang som anordnades. Det var väl allt i nöjesväg som dom orkade med, tänkte Karin. Det stämde då in på henne själv.

Mötet inleddes med lite allmän information om ännu några nya EU-regler. Sedan steg en ung, rätt snygg, ung man upp på podiet och presenterade sig.

– Hej, jag heter Tomas Vikström och kommer från Hushållningssällskapet. Jag har tagit initiativ till den här träffen för att jag skulle vilja veta hur ni ser på er framtid som bönder? Finns det någon framtid? Hur vill vi ha vår framtid? Ja, som ni hör så finns det hur mycket som helst att fundera på. Och jag är övertygad om att ni själva funderar på er situation då och då. Jag föreslår att vi delar upp oss i mindre grupper så är det lättare att komma till tals. Ta er kaffe och sätt er och spåna lite så sammanställer vi era frågor om en stund och diskuterar dom tillsammans. Är det okej?

Karin sökte sig till sina grannar som också letat sig hit denna kväll. Britt och Holger var redan i pensionsåldern så deras framtidstro var att få någon som var villig att ta över. Ingen av deras barn var intresserade. Holger var inte frisk och dom förstod båda att dom var tvungen att ta i tu med detta.

– Jaha, sa Karin, har vi någon framtid?

– Du har det, men vi har nog bara ”baktid” skrattade Britt som alltid hade glimten i ögat.

– Tid kanske jag har men hur det ska bli i framtiden är jag faktiskt lite tveksam till. Jag måste hitta på något som dels stimulerar mig och dels stimulerar min ekonomi till det bättre. Så är det bara. Jag har snart grubblat mig tokig, sa Karin

– Du skulle börja med att söka dig en karl, sa Holger och plirade med ögonen.

– Men var hittar jag en som passar in i mitt liv? Har du något förslag på någon lämplig kandidat?

– Nä tyvärr, men du får val söka på Internet. Det är ju modernt har jag hört. Om vi skulle vara lite allvarliga så vill jag passa på att bjuda ut vår gård till dig. Det skulle vara bättre med en stor gård än våra två små, och skogen min är ett bra kapitaltillskott. Jag orkar inte längre sköta den så vi har beslutat att sälja allt eftersom inte barnen är intresserade, sa Holger och lät ledsen på rösten.

– Tråkigt att ni ska sälja men det är kanske ett alternativ för mig. Får jag tänka på saken?

– Visst, visst, inte hänger det så på dagen, sa Britta.

 Tomas kom fram till deras bord och satte sig.

– Hur går det? Har ni kommit på något som kan utveckla bondens vardag?

– Nä inte precis men det känns ändå trevligt att träffas och spåna lite, sa Karin.

– Jag tror att vi ska samlas i stora salen igen och lyssna av varandra.

Det kom väl inte fram några konkreta förslag men alla var överens om att det varit en trevlig kväll. Karin sa adjö till Britta och Holger och lovade att titta in i veckan. En ide´ hade faktiskt börjat gro…

Redan följande dag tog Karin kontakt med Tomas och frågade om han kunde komma över till hennes gård. Det ville han hemskt gärna. Och nu svansade hon nervöst omkring i huset, fuskstädade och gräddade en sockerkaka. En snabb dusch och så satte hon sig och väntade, lite smånervöst.

Det var länge sedan hon bjudit hem en karl. Det kändes nästan som en träff.

– Hej, sa han och sträckte fram en stark och brunbränd hand. Vad trevlig gård du har. Är du ensam ägare?