Dikter

Den som aldrig fick vara barn

barnDen som aldrig fått vara barn

kan aldrig bli barn igen

och ta igen det som gick förlorat

Snäckorna på stranden

masken killande i handen

sköna kliv på vågors mönster

vid en härlig strand

 

Ett ansikte som lyser emot barnet

i ett oanat ögonblick just

när det behöver

bli extra mycket sett

 

En hel värld försvinner

för det barn som aldrig fick sej

men som fick just annat till sej

än en speglig av sitt

okränkbara värde

 

Vad gör vi när barnen sviks

och det är känt

Vad kan vi göra?

 

Jo vi kan lära oss tolka barnens språk

och öva upp vår syn och hörsel

för det ohörbara

lära oss ta in det ingen säger

det barnen gömmer inuti sej

reagera

 

Om barnet får sin barndom

då är mycket vunnet

ett tryggt barn blir en trygg vuxen

 

© Gunnel M Öquist

Fotnot: som beskrivet i Gunnar Edmans bok "Barnet buret bär den vuxne"

Kommentarer   

 
#4 Gunnel M Öquist 2011-08-11 19:30
Ja och finns det inte så känns det tror jag
Citera
 
 
#3 Annmarie Forsell Nilsson 2011-08-11 09:37
Gunnel, fin dikt i barndomen formas vi för livet. När vi klättrar uppför stegen finns alltid det nedersta steget kvar.
Annmarie
Citera
 
 
#2 Gunnel M Öquist 2011-08-10 21:26
I sjä'lva verkat var allting osagt.Ett barn utan barndom blir "inte till" det är vad jag tror.Men det innebär ju att det barnet inte kan höra syrsor,och att allting blir förborgat som skulle ha blivit känt?'
Tack för kommentaren
Citera
 
 
#1 Bengt Hannu 2011-08-10 19:17
Något blev ej sagt, upplever jag det som.
Det oanade och ohörbara förblir oanat och ohörbart. Nästan som att inte höra syrsor längre.
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information