Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 21 september 2009 08:00

Skriven av Marie-Louise Rydén

Träffar: 1023

Den nya

Som en sommarfjäril satt hon där bland oss andra gråa malar. Ja, vi kände oss så när vi såg den nya på kontoret. Hennes ljusa hår, halvlångt, kastades runt hennes ljusa ansikte när hon animerat pratade med hela kroppen. Allas blickar var riktade mot henne och hon njöt, det syntes. Van var hon väl att få hela uppmärksamheten.

När någon annan försökte sig på att blanda sig i samtalet var det som om vi andra omedvetet tystade denna någon, även om vi ville att den nya skulle vara mindre i blickpunkten. Ung som gammal, kvinna som man höll hon trollbunden. Vad var det då som gjorde henne så attraktiv? Inte var det för att hon var speciellt kunnig i sitt yrke, det hade vi ganska snart upptäckt. Inte var det för att hon egentligen var vacker. Hennes näsa var väl en aning sned och öronen lite för stora, men hela hennes uppenbarelse fängslade och lockade. Ögonen var det nog. De var klart lysande, blå som den ljuvliga sommarhimlen och intensivt skärskådande. De såg igenom en som en röntgenstråle. Eller var det rösten? Hennes röst var ömsom smekande, ömsom vass som en laserkniv. Välmodulerad, som på en stor skådespelare. När hon berättade fick den mest triviala historia liv och man var där, mitt i historien och såg det hela med hennes ögon. Man hatade henne eller älskade henne, men man var aldrig likgiltig.

Det gick så långt att vi knappt kunde koncentrera oss på vårt arbete. Vi längtade hela tiden till kafferaster och luncher och ville nästan inte gå hem på kvällen och sjukfrånvaron minskade drastiskt på kontoret. Alla flockades runt den nya, som hon fick heta, fast hon hade ett namn. Ett vanligt dopnamn som Astrid eller så, men hon kallades alltid den nya. Vi tog alla tillfällen att passera hennes skrivbord och byta några ord. Inte med ett ord sa hon att vi var grå och vardagliga, utan lyste på oss alla med sitt spö av glitter som Peter Pans Tingeling.

Men en vacker dag var hon inte längre där. Dagarna gick. Solen gick i moln, dysterheten inträdde och vi undrade vart vår vackra dagfjäril tagit vägen.

Chefen kallade till möte. Han harklade sig och sa att den nya hade slutat på egen begäran. Han hade sagt henne att hon störde ordningen på kontoret, att lönsamheten sjönk och att hon därför borde tänka på något annat än att svassa runt och uppehålla personalen. Allt detta hade han sagt till denna bräckliga varelse som lyste så på vårt kontor! Vi hatade honom för detta. Vi ville ha tillbaka vår fjäril för att få den trista vardagen till att återfå sin glimrande aura. Plötsligt stod alla på den nyas sida. Någon öppnade fönstret. En iskall vind svepte in i rummet och tog med sig ett kvävt skrik när fönstret åter stängdes. Tysta gick vi tillbaka till våra skrivbord. En telefonlur lyftes. Ett samtal påbörjades och avslutades.

– Hon kommer på måndag, sa telefontalaren till oss.


Solen sken igen.


© Marie-Louise Rydén