Kåserier

Den långa hemresan

Detaljer

Kategori: Kåserier

Publicerad tisdag, 15 maj 2007 10:10

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 2517

Den långa hemresan

Foto: Tuulikki Räisänen

Totalt utmattad låg jag på min brits och väntade på bårbilen. Personalbristen tillät inte en personlig avlämning, utan det var bara att finna sig i sitt öde och vänta. Men det hade man ju tränat upp efter en vecka på sjukhus, numera var jag en riktig väntexpert.

Det var småkallt i väntrummet så när "min" chaffis kom blev jag uppriktigt glad, men kunde inte visa det eftersom min mun var fixerad efter käkoperationen.  Båda armarna var också orörliga och låg stilla i var sitt vitt gipspaket. Ryggen hade också fått sig en rejäl smäll men den skulle själv läka hade läkaren glatt meddelat mig.

– Hallo lila tanten, nu ska do få komma hem, jag ska köra dej till din plats. Du bara vila dej så körer jag okej.

Mitt huvud nickade lite försiktigt samtidigt som tankarna löpte amok. “Herregud hur skulle det här gå, kunde jag verkligen lita på att den här utlänningen skulle hitta, han kunde ju knappt språket?" Måste tillstå att jag inte hade haft så mycket med invandrare att göra så min rädsla för det okända var stor.

Han pratade och visslade för sig själv medan han baxade in mig i bilen och när det var klart sa han hurtigt:

– Såja lila tanten, snart ska du få ta på mannen, han väntar nog på dej.

Jag tittade fånigt på honom utan att blinka.

– Ja du har micket grejs i munnen men do kan lita på mig tanten jag hittar din plats.

Uppgivet ligger jag och försöker följa med var vi befinner oss, men tappar snart orienteringen. Blundar och försöker slappna av.

Måste ha slumrat till en stund men vaknar när bilen stannar. Oj är vi redan framme tänker jag. Men så hör jag hur han börjar prata.

– Det är micket träd här så jag undrar om vägen ligger rätt, måste kolla kartan, men ligg bara och vila okej.

Lyfter huvudet allt jag kan men som sagt det är mycket skog här, lägger mig ner och tänker en stilla bön...

Han hummar och prasslar med kartan och så säger han glatt:

– Nu vet jag hur vägen ligger, jag har bara kört lite kortare och för mycket vänster, men snart ska vi hitta, det tror jag säkert...

Bilen startar och jag ligger där jag ligger. Så stannar han igen efter kanske trettio minuter, jag har ingen klocka på gipsarmen så jag gissar bara.

– Nu kommer hus så jag kan hitta människor, snart hittar vi din plats. Jag tycker det är svårt med så micket träd, hittar svårt där, men nu ska jag gå och fråga, ligg bara här.

Så kommer då killen från macken fram till bilen och säger lugnande till mig:

– Din chaffis vill att jag ska förklara … men är det du Sigrid vad i hela friden har hänt? Ja, jag hörde ju av morsan att du cyklat omkull, men herre gud hur du har stökat till dig. Jag har beskrivit vägen och så ringer jag till Sven så han får hålla utkik."

Kan inte hindra att en glädjetår slinker ut, snart ska jag vara hemma igen.

När han så kör upp på gårdsplanen en stund senare och Sven kommer ut för att hjälpa mig in så kan jag kosta på mig en nick till Chauffören som glatt vinkar adjö.

– Nu är du hemma, jag hitta din plats bland alla träd fast vägen låg lite fel, baj baj tanten!

Kan inte låta bli att undra om han hittat hem eller om han irrar omkring på felplacerade vägar.