Krönikor

Den gudomliga komedin, del 1

Hans-Evert Renérius

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad torsdag, 19 augusti 2010 08:00

Skriven av Hans-Evert Renérius

Träffar: 593

Dante Alighieri föddes i Florens 1265. Han var bland annat apotekare och läkare, samt deltog aktivt i stadens politiska liv. Han dömdes i en partistrid 1302 till egendomsförlust och landsflykt. Efter landsflykten levde han på olika platser i Italien, bland annat i Ravenna, där han dog 1321.

Dante skrev tidigt lyriska dikter i provencalisk anda, men övergick till den originella diktarten i ”Il dolce stil nuova”. I denna kärleksdikt lyfter han fram det jordiska livet, som mer eller mindre speglar det himmelskt sköna.

Dantes ungdomsverk Vita Nouva 1295 visar det nya liv som kärleken till Beatrice kunde skänka honom. Dante var själv gift, liksom Beatrice, men det var vanligt att äkta män på detta sätt ägnade sig åt ”heta” hyllningar till andra kvinnor.

I slutet av Vita Nuova lovar han att besjunga Beatrice ”så som ingen någonsin har sjungit om en kvinna”. Detta sker i Den Gudomliga Komedin: La Divina Commedia.

Florens

Staden Florens vid floden Arno i landskapet Toscana har rik historia som sträcker sig tillbaka till det gamla Roms dagar. Med sitt strategiska läge har staden varit ett centrum för handel och industri, då det rör sig om förbindelser med både västra och norra delarna av Europa. Handeln har skett via sjöfart över det Tyrrenska havet mot öster. Staden betraktades som ett andra Rom, eller som det ibland uttryckts ”Roms blomstrande dotter”.

Under 1200-talet expanderade staden i Florens. Befolkningen ökade markant. Under tiden, 1200-1330, steg invånarantalet upp till ca 90000.

En stor händelse vid seklets början var mordet på adelsmannen Boundelmonte dei Boundelmonti. Han mördades för att han hade svikit sitt löfte att äkta en flicka av släkten Amidei. Denna släktkonflikt ansågs vara en tändande gnista till de släktfejder som senare kom att dominera.

Händelsen gav också upphov till att man bildade två politiska fraktioner, ghibelliner (med den dominerande släkten Amidei) och guelfer (med företrädare från släkten Donati).

I ett större politiskt perspektiv kom ghibellinerna att bli anhängare till Kejsaren – den världsliga makten – medan guelferna stöttades av Påven.

1200-talet blev också en tid då striderna utvidgades. I slaget vid Beneventum 1266 deltog grupper från andra länder. Men det var först vid slaget vid Tagliacosso 1268, som kardinal Latino kunde segra och skapa fred mellan de ledande familjerna Boundelmonte och Ulberti. Den sekellånga konflikten var över och man kunde skapa ett styrande organ – det s.k. Prioratet.

Staden Florens växte fram till ett av Europas industricentrum med framför allt textilindustri. Dessutom ökade handel och sjöfart, förmögenheter skapades. Stadens karaktäriska torn blev fler och fler. Verksamheter expanderade utanför de gamla murarna. Myntet, florinen, skapades och blev en stark valuta i den internationella handeln. Den s.k. guldflorinen blev eftertraktad. På dess ena sida avbildades stadens skyddshelgon, Johannes Döparen, och ett andra stadsvapen var ”den spirande liljan”.

Dante

Det är känt hur Dante i sina skrifter ofta behandlade girighet samt ocker i det ekonomiska spelet. Även i Komedin, Paradisos nionde sång, skriver han om myntflorinen: ”…det fördömda blomster, som har lett får och lamm på villovägar, då det har gjort en varg av själve herden.”

Det är också påfallande hur Dante irriteras och förfasas över ”tidens ocker” och de personer som står för ett girigt förhållande till makt och pengar. Tydligast är Dantes återkommande hat mot påven Bonifacitus VIII, som han finner vara avskyvärd.

Det är på grund av stadens kommersiella framväxt som den blir ett händelserikt centrum för ekonomiska krafter. Dessa krafter skapar i sin tur motsättningar mellan släkter, intressen och grupperingar. Konservativa och reformativa strävanden står mot varandra. Men för Dante är staden Florens en helig stad med egna släktrötter till anfadern Cacciaguida, som då och då framskymtar i hans verk.

Dante bekänner sig till en försiktigt konservativ linje. Det är förmodligen hans ”franciskusideal” som slår igenom.