Noveller

Marie-Louise Rydén

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 15 december 2009 15:00

Skriven av Marie-Louise Rydén

Träffar: 812

Den bästa julklappen

Frosten hade kommit ovanligt tidigt i år. Hon tittade ut genom hålet i det nästan igenimmade fönstret. De rimfrusna grenarna på björkarna vid den lilla viken, lyste spökaktigt vitsvarta mot den rödgulstrimmade himlen, där solen var i sjunkande. En vacker dag hade det varit och hon hade tagit en av sina långa promenader längs stranden och in i skogen, som låg nästan invid stugknuten. Hon njöt så av den friska, klara luften som isade i lungorna och gav rosor på kinderna.

Det var i mitten av november bara, så egentligen var det lite tidigt som rimfrosten började lägga sig. Kanske tillfälligt, men kanske var vintern här på riktigt. Detta var i vart fall hennes årstid. Hösten mot vintern. Tidig höst med varma gyllene färger, svamp, material till de julkransar hon brukade binda och ge bort. Rönnbärens röda lysande klasar, alkottarna, i olika storlekar som var så vackra, järnekens kraftigt piggförsedda blad och röda bär. Slån plockade hon också och frös lite grann i frysboxen så att de skulle få sin sötma. Likören var en lika omtyckt julgåva som kransarna. Svampen torkade hon i ugnen, la i vackra burkar, målade ett litet motiv på ett papper och klistrade på. Hon hade så mycket tid att pyssla nu sedan Sverker var borta. Det var förstås många år sedan han avled, men fortfarande kunde hon känna hans närvaro. Tyckte hon i vart fall. De hade varit ihop i 55 år, så de kände ju varann utan och innantill. Tills döden skiljer er åt. Men nog var han där ändå alltid.

Hon plockade mossa och vackra stenar. Stenar som blev till troll med mossa på. Kottar blev också vackra när man tog in dem. Fröna blev små granar om man hade tur. Hon hade en i fönstret som var tio år i år och den var vackert grenad. Men alla frön överlevde inte. Kottarna sprack upp och bredde ut sina fjäll. De kunde användas på många sätt. Varje gång hon gick sin runda hittade hon något att bära med sig hem. Det stora köksbordet framför fönstret var alltid belamrat med något – var det inte skogens och markens växter, var det vackra papper, böcker, pennor, sax och lim. Hon pysslade alltid. Det var hennes tidsfördriv där i stugan. Det kom inte många och hälsade på numera. De flesta av deras vänner var ur tiden. Barn hade de inte fått några. Sverker hade inte varit duglig. Men den besvikelsen var länge sedan förbi och hon tänkte inte så mycket på det längre. Hennes syskonbarn kom någon gång, men stannade aldrig länge.

67 år skulle hon bli nästa år. Hon var fortfarande rask och rörlig både i händer och huvud och trivdes i sin stuga. Aldrig hon skulle på hem. Det hade hon bestämt och hon visste också vad som skulle göras när hon inte kunde mer. Men även dessa tankar var förbjudna eller långt borta just nu. Nu gällde det att tillverka saker av allt material som samlats in. Hon skänkte till kyrkans julbasar och alltid fick de väl in några kronor på de vackra, handgjorda tingen. Prästen kom till henne någon gång. Det var en kvinnlig, mycket rar präst, tyckte hon. Visst kunde väl kvinnor vara präster. Varför skulle männen alltid ta för sig? Innerst inne var hon nog kvinnosakskvinna när det kom omkring. Fast polis eller brandman tyckte hon inte att en kvinna skulle bli. Det om något var så typiskt manligt – och farligt. Det fanns ju förstås manhaftiga fruntimmer och så fanns det kvinnliga män. Men det hade det alltid funnits. Hon tittade inte så fasligt mycket på TV, men det hade hänt saker på jämställdhetsfronten, det var hon klar över.

Ute mörknade det mer och mer och solen var sedan länge försvunnen bakom trädtopparna. Den var inte uppe så länge längre. En sista rodnad fanns på himlen. Hon satte på vattenpannan, för hon var så gammaldags att hon fortfarande bryggde sitt kaffe. Det blev inte så varmt som hon ville i kaffekokare och så lät de så mycket. Borta i spishörnan låg hennes katt, nära värmekällan. Han sträckte på sig och tittade lite underligt på henne. Modig hette han och var en riktig fegis. Råttor och möss fick gå fria för honom, för han var lite rädd för dem. En gång blev han ordentligt biten av en råtta och sedan var det slut med råttfångst för hans del. Hon klappade honom på huvudet och hörde katten sätta igång spinneriet. Det var så mysigt med en katt. Man blev lugn, harmonisk och härligt avslappnad. Kaffetåren så här framåt seneftermiddagen var ett måste. Hembakad fruktkaka till och en stund i gungstolen med Modig i knäet, kunde det bli bättre?

Hon måtte ha slumrat till för hon ryckte till när katten hoppade ner på golvet och med ett uppfordrande mjau sa till henne att det var matdags för hans del. Golvet knarrade under hennes minimala tyngd, för hon hade inte ändrat sin figur på 30 år, tunn och mager var vad hon var, när hon gick bort till kylskåpet och tittade efter kattens mat. Katten skulle ju ha sitt, kokt fisk var det idag och lite filmjölk, för det var hans favoritdryck. Hon satte sig vid köksbordet, tände lampan med den rödrutiga skärmen och köket badade i ett trivsamt sken. Radion spelade Klassiskt på hemväg. Det var det bästa hon visste – hade hon levat i ett annat liv hade det varit på 1700-talet. Försökte tänka sig hur det var att gå på konsert på den tiden. Peruker och parfymer. De höll sig visst inte så rena då utan parfymerade bort odörerna. Men skriva musik, det kunde de. Hon hade faktiskt en CD-spelare. Det var hennes brorson som hade insisterat på att ge henne en sådan när hon fyllde 70. Skivhögen hade växt och hon hade ett hundratal skivor som hon kunde spela så högt eller lågt hon ville utan att någon la sig i det.

De vackra nyponkvistarna med röda rosfrukter blev till en stomme till krans. De värsta taggarna tog hon tålmodigt bort med pincett. Sedan fogade hon in lummer i härligt långa revor. Hon hade torkat orange och lila "öronsvampar", skålformade svampar som växte på en gammal skogsväg och dessa trädde hon på kransen, tillsammans med ekollon och några tallkottar. Guld- eller silversprayer var förbjudna på hennes kransar. Någon gång hade hon använt snöflingor på burk för att ge ett intryck av frost, men för det mesta hade hon naturen kvar. Rött sidenband i vackra slingor runt kransen, en stor rosett som avslutning. Sim sala bim. Ännu en krans till handlingarna.

Dagarna löpte som dagar gör och det var dan före dopparedan. I det lilla torpet i skogen hade flitens lampa lyst långt ut på nätterna. Krans efter krans, flaska efter flaska, burk efter burk hade bidragit till kyrkans insamling till de bättre behövande. Hon var vederbörligen avtackad av prästen och kommunens ordförande och inbjuden till julfirande i kommunhuset. Tackar som frågar, men jag måste vara hemma hos Modig, hade hon sagt och ingen hade trugat särskilt länge. Vintern började komma på allvar och nu väntade hon på att isen skulle lägga sig på sjön, så att skridskorna kom till användning i år också. Det var hennes stora nöje att köra en lång tur runt sjön, men ännu hade det inte varit så djup frost att hela sjön låg.

Kanske i morgon på julafton. Det skulle i så fall bli den bästa julklappen. Nöjd med sin tillvaro, glad för att hon var så frisk och kry, kröp hon ner mellan de svala lakanen, Modig la sig vid hennes fötter och snart hördes bara djupa andetag. Ute gick månen på vakt på den gnistrande, stjärnklara himlen. Vattnet stillade sig allt mer.

© Marie-Louise Rydén