Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 12 januari 2010 09:00

Skriven av Linnea Östlund

Träffar: 1144

Dagisvikarien

Dagen då Maria kommer hem lite tidigare än vanligt från dagiset hon vikarierar på, finner hon honom liggandes naken i sängen. Det räcker med en blick för att förstå. Lakanen är vridna och han är svettig i pannan. Badrumsdörren intill sovrummet står på glänt. Någon spolar vatten där. Kanske någon som tvättar bort sminket i ansiktet eller duschar av sig efter det heta, hemliga sexet. Hon ställer sig i dörrkarmen till sovrummet och tittar in i två skamsna, urskuldande ögon. Hon är inte förbannad, konstigt nog. Hon som alltid trott att hon skulle vara rasande om han var otrogen, frågar bara:

– Hur länge har det pågått?

– Vill du verkligen veta?

– Ja.

– Ett år.

– Efter förlovningen? Efter resan till Maldiverna?

– Ja… Maria jag… det finns ingen ursäkt... fan alltså…

Den nakna kvinnan kommer ut från badrummet, får syn på Maria och brister i gråt. Hon sänker huvudet som en förlägen hund och drar snabbt på sig kläderna, försvinner ut genom dörren. Maria följer henne med blicken tills den har smällt igen.

– Hon är snygg.

– Ja, hon är det…

– Du älskar henne.

– Jag älskar dig med.

Maria slår sig ned på sängkanten. Ser på mannen som kan väcka hennes åtrå som ingen annan. De säger inget. Efter några minuter reser han sig och går in i badrummet för att duscha.

Hon bäddar rent. Skådar sovrummet. Som att ingenting har hänt nu. Poff; vita lakan, orörd säng. Det enda spåret av den vackra kvinnan är ett glas med vatten som har sin plats på det ena nattduksbordet. Bredvid det finns ännu ett glas, tätt intill det andra. Så nära att de snuddar varandra. Antagligen gick hon in i köket och fyllde sitt med vatten. Sedan vidare till sovrummet där han låg och väntade. Hon kanske spillde lite i sängen, och de båda kunde ha fnissat till, innan hon drack två stora klunkar och placerade det där, på Marias nattduksbord. Kanske sa det ”kling” när glasen mötte varandra.

I många minuter sitter hon förstenad och tittar på glasen, innan hon väcks ur sin dvala av hans närvaro. Vattnet droppar ur hans hår. Hon överväger. De ser varandra i ögonen. Hans är blanka men inte ångerfyllda, hennes är tomma men ändå fyllda av lust. Utan förmåga att kontrollera sina impulser kastar hon sig mot honom och de förenas i sängen.

Efteråt reser de sig snabbt. Är främlingar för varandra nu. Han packar sin väska och försvinner. Hon inser att de aldrig mer kommer ses. Sveket bränner under huden liksom en plötsligt flammande eld eller som att hon just sprungit ett maratonlopp med knapp kondis.

Somnar och vaknar. Sjukskriver sig, men dagen efter tar hon sig ändå till jobbet.

Hon anländer till dagiset en halvtimme sent, bussen går inte som den ska. Det är tomt på avdelningen och hon förstår att de andra gett sig ut på Skogsmulleutflykten redan, som alltid på onsdagar när vädret tillåter. Hon slår sig ned i köket och stirrar tomt på väggarna. De är fyllda med teckningar som barnen på avdelningen ritat. Barnen. De skulle kanske haft barn inom några år.

Jonas, som jobbar på avdelningen intill kommer just in till köket. Han rör sig försiktigt, som om han förstår att någonting inte står rätt till. I tystnad dricker han ett glas vatten, hummar små besvärade läten, innan han tar sig mod att fråga:

– Hur är det? Har det hänt något?

– Nej… eller, jo. Det har tagit slut.

– Slut? När hände det?!

– I förrgår.

Han ser medlidsamt på henne.

– Men vännen då… så det är därför du inte var här igår.

– Jo, det kan man väl säga…

– Och så syns det att du har gråtit också. Din stackare, säger Jonas. Ska du gå hem redan idag, eller ska du jobba ett tag till?

– Jag ska jobba veckan ut som vanligt i alla fall. Sen får jag väl se. Vet inte om jag kommer klara av att bo här i området sen.

Han tittar på henne med rynkade ögonbryn, som om han plötsligt tycker hon gör en lite för stor grej av något.

– Men jag undrar… var du inte beredd på det här ändå? Var det inte lite väntat?

– Att det skulle ta slut?

– Ja, jag menar, kontraktet gällde väl bara vikariat, eller?

Plötsligt skrattar hon högt.

Ett så tomt och sarkastiskt skratt att han ryggar tillbaka mot diskbänken.

Sedan drar hon ett snabbt men tungt andetag och ler snett mot honom.

– Ja, du har rätt. Jag var bara vikarie.

 © Linnea Östlund