Då skäms du inte för mig

Skrivet av Karl-Gustaf Hansson 2010-01-25 17:00

Då skäms du inte för mig

mote Det var onsdagskväll. Värmen och den höga musiken slog emot honom när han gick in genom dörrarna till puben. Hälsade igenkännande på dörrvakten.

Han såg sig omkring. Det var fullt vid alla bord. I ett hörn blinkade spelautomaterna. Vid bardisken såg det ut att finnas lite plats och han trängde sig fram dit och fann en ledig barstol. Bardisken var sölig av utspillt öl.

Han sökte ögonkontakt med en bartender för att få beställa. Bartendern uppmärksammade honom och mimade ”Kommer snart”. Det högljudda sorlet gjorde det nästan omöjligt att göra sig hörd.

Han såg sig omkring och funderade över vad han ville ha. Plötsligt kände han hur någon trängde sig på bakifrån för att komma fram till disken. Han såg sig om och hade en syrlig kommentar på läppen färdig att leverera till den framfusiga personen.

Kommentaren stannade vid blotta tanken när han såg den framfusiga. För det var en hon! En lång snygg kvinna i 20-årsåldern med tuffa kläder. Hon hade hår som var stoppsignalrött, halvlångt med lugg. Man lade verkligen märke till henne i mängden av människor.

”Förlåt att jag tränger mig fram, men jag har inget annat val”, hon log mot honom och kom närmare.

”Du kan ta min stol så länge, Jag väntar på att få beställa. Jag kan beställa åt dig också. Det kan ta en stund innan man kommer på tur”. Han reste sig och lämnade plats till henne.

”Schyst av dig. Jag har ingen brådska. Ska kolla om det är några polare här”. Hon såg sig omkring. ”Jag heter förresten Linda”, sade hon samtidigt som hon vinkade till någon ute i lokalen.

”Jag heter Kofu. Det betyder född på en fredag . Såg du någon bekant? Jag såg att du vinkade.

”Det är en bekant men ingen jag vill träffa i kväll.”

Bartendern kom för att ta upp deras beställning.

Linda beställde en Mariestad och Kofu en likadan. Kofu betalade för dem båda.

”Jag bjuder dig om jag får”.

”Tack”, sade hon och smuttade på ölet. ”Skål! Jag sitter gärna kvar här och spanar på folket. Du kan väl också stanna en stund?

Båda tystnade . Det var inte så lätt att samtala i den höga ljudnivån.

Kofu såg att det blev lediga platser en bit längre in i lokalen.

”Ska vi gå och sätta oss där borta? Det kanske går lättare att prata där.”

Han nästan skrek i örat på Linda som skrattande svara i örat på Kofu: ”Visst! En stund i alla fall”

Vid bordet gick det lättare att prata. Linda och Kofu blev sittande vid sitt bord. De tog en öl till och fortsatte småpratet. Båda bodde i närheten av puben. Linda berättade att hon studerade sociologi vid universitetet och hade att år kvar till examen. Efter examen planerade hon att söka arbete utomlands. Hon trodde att det skulle gå ganska bra eftersom hon talade fyra språk flytande. Hennes föräldrar hade arbetat i utlandet under hela hennes barndom.

”Kofu hade också utlandsbakgrund”, berättade han. Men av ett annat slag. Han kom ursprungligen från Nigeria men adopterades när han var tre år och fick flytta till Sverige. Han berättade att han hade anställning i offentlig verksamhet, var svensk medborgare och hade ingen sjukdom som många med utländsk bakgrund påstods ha.

Han förklarade för Linda att det var de tre vanligaste frågor som nyfikna svenskar ställde till honom: Är du svensk? Har du arbete? Är du smittad?

Linda log och sade att hon faktiskt visste bättre.

Vid stängningsdags lämnade Linda och Kofu puben tillsammans. Innan de skildes åt så bestämde de att äta lunch tillsammans nästa dag. Båda tyckte att de hade mer att prata om och Kofu var ledig från jobbet. Efter en rejäl godnatt kram gick dom åt var sitt håll.

På vägen hem började Linda fundera över vad Kofu egentligen jobbade med. Han hade inte berättat något om sitt arbete.

Fortsättning följer

© Karl-Gustaf Hansson