Noveller
Citrondoft
- Detaljer
- Kategori: Noveller
- Publicerad måndag, 29 januari 2007 15:00
- Skriven av Ulla Berglund
- Träffar: 2885
Citrondoft
Hon kände igen doften. Det där lite syrligt, citrondoftande. Och plötsligt var hon tillbaka tjugo år i tiden.
De arbetade på samma arbetsplats, hon och han.
Det var hennes första sommarjobb och hon var sexton år. Han var betydligt äldre. Vid anställningsintervjun utstrålade han värme och humor och hon kände genast ett stort förtroende för honom.
Hon fick jobbet och en ganska hyfsad lön dessutom. Arbetsuppgifterna var enkla. Utskrifter och diarieföring. Dessutom skulle hon hålla ordning i personalrummet, fixa kaffe, se till att det fanns kaffebröd och fylla fruktkorgen i början på veckan.
Nu satt hon vid sin arbetsplats. I samma rum arbetade ytterligare några kvinnor och män. Det kändes vuxet med eget skrivbord och en egen dator. Varje morgon samlades alla i personalrummet innan dagens arbete började. Stämningen var glad och positiv och att våga fråga om saker som hon var tveksam om, var inte alls svårt.
– Kom bara in till mig om det är något, sade han.
Det var inte många gånger hon behövde fråga om något. Det mesta klarade hon själv.
Hon fick många uppmuntrande ord och kände att hon var omtyckt.
Det var med glädje hon gick till sin arbetsplats varje morgon och vid arbetsdagens slut visste hon att hon hade utfört ett bra jobb.
Det låg ett litet paket på hennes skrivbord en morgon.
– Jag brukar göra så här för att visa att jag uppskattar min personal.
I paketet låg en parfymflaska.
– Visserligen luktar du gott ändå, men jag tyckte den här doften skulle passa dig, sade han skämtsamt och gav henne en lätt kram.
- Friskt och fräscht som du!
Förvånad och glad tittade hon upp på honom, log och sa: “Tack!"
Sommaren var ovanligt varm det året . Morgnarnas klädval var lätt. Linne och kort kjol räckte mer än väl. Helgerna tillbringade hon med kompisarna, ofta på en badstrand och blev snart snyggt brun.
– Skulle du kunna tänka dig att arbeta här heltid framöver?
Frågan var överrumplande. Hon hade ju tänkt gymnasiet. Lockande förstås med pengar och fast jobb.
– Jag kan köra dig hem, sade han en kväll, när alla hade arbetat över.
De stannade till vid en hamburgerrestaurang och han undrade om hon hade tänkt över hans förslag.
Han berättade att hans fru var handikappad och att hans vuxna barn bodde långt hemifrån
– Det var så skönt att få prata med dig. Jag bjuder dig på lunch idag, så kan vi fortsätt, sade han några dagar senare.
– Jag behöver en ung människas perspektiv på mitt liv. Vill du?
Hon visste att hon var en bra lyssnare. Det hade hon hört. Det var spännande allt det här. Han chef, hon sextonårig sommarjobbare. Hon hade känt sig smickrad när han flera gånger gett henne komplimanger.
Luncherna blev många. Hon fick höra de mest personliga och intimaste saker om hans liv.
Betydelsefull och behövd, var de känslor hon fick. När han därför en kväll stannade bilen på en undanskymd plats och kysste henne, gjorde hon inget motstånd.
Hon var behövd. Utvald? Det här var någonting nytt. Helt annorlunda, än skolans småhånglande med än den ena än den andra.
När han föreslog att de skulle resa bort en helg tillsammans, ljög hon för sin mamma och sade, att det var en utbildning som företaget ordnade.
Han hämtade henne med sin bil en tidig lördagsmorgon. En bit utanför staden älskade de i baksätet, fort och primitivt.
– Om du visste vad det här betydde för mig.
Vid framkomsten till hotellet, presenterade han dem som far och dotter. Hon märkte receptionistens snabba, förstående ögonkast, kände sig för ett ögonblick genomskådad och smutsig, men sträckte på sig, log och lät äventyrskänslan ta över.
Här stod hon med en man som hade valt just henne. Han var snygg, respekterad av människor, syntes då och då i massmedia och var på väg att bli en offentlig person.
Han hade valt henne. För henne kunde han berätta saker, som ingen annan visste. Med henne kände han sig lugn och kunde koppla av. Till henne kunde han komma när han kände sig ensam.
Allt detta hade han sagt flera gånger. Hon kände sig behövd. Någonstans fanns också nyfikenhet på det vuxna livet och en tro på att deras förhållande skulle ge henne en spännande framtid.
Hotellrummet var stort och ljust. Vid ena långväggen stod en dubbelsäng, som var bäddad med duntäcken och mjuka kuddar. Framför det stora fönstret med utsikt över sjön, fanns två fåtöljer och mellan dem ett runt bord. Tapeterna hade ett diskret blommönster och ovanför sängen hängde en tavla, föreställande en ung kvinna i vit klänning och med en ros i handen.
På bordet stod två glas. Han fyllde dem med champagne från flaskan i ishinken.
– Skål för oss.
Från det öppna fönstret kunde hon se träden, som snart skulle skifta i gult och rött och vinden, som tog tag i de tunna gardinerna förde med sig en doft av sensommar.
Champagnen spred sin värme genom hennes kropp. Hon kröp ihop i fåtöljen med blicken vilande på den unga kvinnan på tavlan. Tyckte att de var lite lika, de två.
Tavlans bild visade en kvinna, som med sin utstrålning talade om att hon älskade livet och visste att hon var vacker och åtråvärd.
Hon föreslog en promenad. Behövde lite frisk luft. I stället bar han henne till sängen.
De älskade igen. Även denna gång fort och hetsigt.
– Förlåt mig. Det var så länge sedan.
När hon kom ut från badrummet sov han. Hon satt en stund och såg på honom innan hon själv somnade.
Det blev ingen promenad. Det blev inte heller middag i hotellets matsal, som hon hade sett fram emot. Hon ville gärna synas tillsammans med honom. Såg sig själv sitta vid ett vackert dukat bord i matsalen. Föreställde sig hur de andra gästerna i smyg då och då sneglade mot dem. De kände igen honom. Sedan tittade de på henne och kommenterade både hennes utseende och ålder. Vad de tänkte och pratade om gjorde det samma.
Hon var här med honom. Det räckte.
– Jag tycker att vi tar upp maten hit. Då kan vi äta i lugn och ro och slippa folks nyfikna blickar.
Så blev det.
De diskuterade en stund om vad de skulle äta. I menyn, som låg framme på sängbordet, fanns namn på maträtter som hon inte visste existerade. När hon, på sitt lite barnsliga sätt förklarade det för honom, log han och lovade att ta hand om beställningen.
– Du kommer inte att bli besviken.
Hon sade inget om sin längtan till matsalen. Hon var här med honom. Det räckte.
I bilen hem älskade de åter en gång och han talade om för henne hur mycket hon betydde för honom.
Två dagar senare fick hon ett telefonsamtal.
– Jag vet vem du är. En jäkla slampa. Lämna min man ifred.
Hon nämnde inget om telefonsamtalet för honom. Skulle hon fortsätta att träffa honom i smyg? Menade han allvar med henne? Var det lönt att kämpa eller skulle hon ge upp sina förhoppningar om deras gemensamma framtid?
Svaret kom i form av ett brev. Det låg på hennes skrivbord en morgon.
“Du är inte den första och säkert inte den sista."
Brevet var inte undertecknat, men hon förstod vad som menades, så när han nästa gång frågade om hon ville ha skjuts hem tackade hon nej och berättade om både telefonsamtalet och brevet.
Telefonsamtalet bortförklarades med fruns psykiska tillstånd och brevets innehåll sade han sig inte förstå. Hon ville gärna tro honom och var nära att tacka ja till skjutsen, när hon såg hans sorgsna blick I stället sprang hon med tårar i ögonen ut därifrån. Ut i storstadens eftermiddagsträngsel. Hon gick länge omkring bland människorna, kände sig förolämpad och utnyttjad, tyckte att alla tittade på henne och hon ville helst av allt gömma sig för hela världen.
Några veckor senare gjorde hon abort.
Tjugo år sedan. Citrondoften från parfymen hon nu tillsammans med förlovningsringen fick av sin sambo, fick henne att äntligen berätta sin väl bevarade hemlighet.
– Den doften skall du aldrig mer behöva känna, sa han.
Hand i hand gick de in i sovrummet och tittade ner i vaggan. Där låg hon. Deras nyfödda dotter.
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post